hyperaktivitet

It doesn't make a difference if we make it or not.
We've got each other - and that's a lot.
For love - we'll give it a shot.

Alltså, jag är smått trött på överanvändningen av orden cool och nördig. När folk säger cool och nördig, menar de oftast att man antingen är cool eller nördig, som om de inte kan höra ihop överhuvudtaget.
Det är så blasé. Varför kan inte man inte vara cool och nördig?
Den generella uppfattningen, vad jag har förstått, är att jag är nördig. Det kan jag gå med på. Jag är nördig. Jag läser vampire chick lit och Georgia Nicolson, min bibel är Hitchhikers och jag älskar, älskar, älskar HP - speciellt Marodörerna. Jag gör ibland matte på fritiden för att det är kul. Trigonometri är kul. Min dator är halva mitt liv, för jag är internetberoende, och Photoshop-beroende! Leka med Photoshop is the shizznit! Och... Hm, jag är kär i en fiktionell karaktär... Flera stycken, rättare sagt. Vad mer..?
I alla fall, jag har blivit kallad estetnörd av en estetare, fast jag själv är en sammare. Jag är en smått estetisk samnörd. En konstig, smått estetisk, samnörd. Konstig. Ett till överanvänt ord, ofta som skällsord och öknamn. Vad är det som är så konstigt - och därmed dåligt - med att vara sig själv?

Ytligheten finns hos oss alla. Jag märkte det, när jag blev cool och helt plötsligt hade ett liv, var omtyckt och kunde skryta med att folk ville vara med och/eller som mig. Sen har vi killen som blev cool och därmed blev tillsammans med en tjej som gått på samma skola som honom i fem år innan det. Hade hon sett honom om han inte förändrats, liksom? Jag tror ärligt talat inte det. Och det är faktiskt synd.
Att han förändrades, alltså. Innan jag hann lära känna honom. Jag kunde ha gillat den killen.
För, om det är något jag har lärt mig genom att vara tonåring, hormonstyrd och mitt uppe i en identitetskris, så är det att man förändras väldigt mycket innan man tillslut hittar någon man trivs med.

Förhoppningsvis är den man trivs med den man är. Eller så försöker man lära sig trivas med den man är. Jag märker att jag imponeras mest av människor som försöker - försöker komma till freds med deras personlighet, deras egenskaper, deras brister - som försöker lära sig vad allt det där egentligen är.
Och hur ska man egentligen lära sig vem man är om man inte är sig själv?
Jag gillar att tro att jag har ganska mycket självinsikt, känner mig själv ganska väl; jag skulle aldrig ha kommit såhär långt utan mina vänner, men jag har gjort mycket själv också. Jag har lärt mig att det finns folk som älskar en för den man är. Det finns folk som vill att man ska vara sig själv. De första som lärde mig det, var Dania och Misch, och de har funnits med mig genom hela högstadiet och älskat mig vad jag än gjort (även allt som var korkat och till och med sårande). Nu har jag dessutom The Weirdo Squad som älskar mig för att jag gör det jag gör. Vi kallas både konstiga och nördiga. Som om det vore negativt. Jag fattar inte; de är de vackraste, roligaste, mest intressanta personerna jag känner. De är coola för mig för att de är så intressanta och de är intressanta för att de är.. Gissa vad? Sig själva.

Så, det här med coolhet, nördighet och konstighet, kan sammanfattas med sammarens grundord:
- Det är en definationsfråga.
- Det beror på vilket perspektiv man ser det ifrån.
- Allting är relativt.

Jag imponeras inte av Såpbubblefolket. Det är allt jag vill ha sagt.

Sincerely Yours,