The hurt that hurts the most.
Det mänskliga psyket, det är så underligt. Saker som är menade att såra gör aldrig lika ont som sakerna man inte visste var sårande. Att bli sårad av någon som gör det med flit är inte lika smärtsamt som att bli sårad av någon som inte ens vet om det, som inte ens tänkte på det, som inte ens menade det. Och att bli sårad överhuvudtaget kan aldrig vara värre än vetskapen att man har sårat själv. Komplicerat.
Jag tänker på det här för att, om det är något som inte har förändrats alls sedan jag var 13 år gammal, så är det sättet jag sårar och blir sårad på. Deja vu efter deja vu, upprepande efter upprepande.
De två jobbigaste känslorna jag känner till är ångest och skuld. Incidentally, hänger de ihop ibland. Skuld över ångesten och ångest över skulden. Jag avskyr att känna mig skyldig. Egentligen vet jag inte varför, om det är för att jag ogillar att orsaka en annan människa lidande, eller för att jag hatar att medge att jag gjort fel. Men hur som helst är det absolut jobbigaste att inse att ordet förlåt aldrig räcker till. Att jag vill fixa det. Vill göra allt bra, helst göra det ogjort, men att jag flyr konfrontationen. Låtsas som att det inte hände. Låtsas som att jag inte vet eller fattar. Och det gör bara saker värre.
Ibland önskar jag att jag kunde uppoffra mig själv. Bara ibland, liksom. För att bevisa för världen att jag inte är så självisk och självupptagen som jag verkar. Men sen träffar jag på någon som är så och inser att jag faktiskt trivs ganska mycket med vem jag är. För om det är något som stör mig, eller sårar mig, för den delen, är det folk som använder sina martyrtendenser som ett vapen. Att bråka med någon som hela tiden skyller på sig själv är omöjligt; tillslut vågar man inte säga nånting, inte något om hur man känner, inte att den personen sårar en, i rädsla för hur den personen reagerar. Att försöka lita på någon som inte säger saker rakt och tydligt... Det tär på en, för tillslut tröttnar man på att försöka läsa signalerna, tyda kodspråket. Man vet vad som menas men man blir nästan utpressad till att bry sig. Precis som man blir utpressad till att be om ursäkt istället för att anklaga. Jag vet, för jag har utpressat folk känslomässigt i all evighet. Och jag har blivit utpressad själv. Det finns ett ord för sånt. Manipulera.
Det mänskliga psyket, som sagt.
Sincerely Yours,
Jag tänker på det här för att, om det är något som inte har förändrats alls sedan jag var 13 år gammal, så är det sättet jag sårar och blir sårad på. Deja vu efter deja vu, upprepande efter upprepande.
De två jobbigaste känslorna jag känner till är ångest och skuld. Incidentally, hänger de ihop ibland. Skuld över ångesten och ångest över skulden. Jag avskyr att känna mig skyldig. Egentligen vet jag inte varför, om det är för att jag ogillar att orsaka en annan människa lidande, eller för att jag hatar att medge att jag gjort fel. Men hur som helst är det absolut jobbigaste att inse att ordet förlåt aldrig räcker till. Att jag vill fixa det. Vill göra allt bra, helst göra det ogjort, men att jag flyr konfrontationen. Låtsas som att det inte hände. Låtsas som att jag inte vet eller fattar. Och det gör bara saker värre.
Ibland önskar jag att jag kunde uppoffra mig själv. Bara ibland, liksom. För att bevisa för världen att jag inte är så självisk och självupptagen som jag verkar. Men sen träffar jag på någon som är så och inser att jag faktiskt trivs ganska mycket med vem jag är. För om det är något som stör mig, eller sårar mig, för den delen, är det folk som använder sina martyrtendenser som ett vapen. Att bråka med någon som hela tiden skyller på sig själv är omöjligt; tillslut vågar man inte säga nånting, inte något om hur man känner, inte att den personen sårar en, i rädsla för hur den personen reagerar. Att försöka lita på någon som inte säger saker rakt och tydligt... Det tär på en, för tillslut tröttnar man på att försöka läsa signalerna, tyda kodspråket. Man vet vad som menas men man blir nästan utpressad till att bry sig. Precis som man blir utpressad till att be om ursäkt istället för att anklaga. Jag vet, för jag har utpressat folk känslomässigt i all evighet. Och jag har blivit utpressad själv. Det finns ett ord för sånt. Manipulera.
Det mänskliga psyket, som sagt.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
