The broken, empty bottle's a reminder in the sink...
http://www.surveymonkey.com/s.aspx?sm=I5L7V5BEQEztQ2dyknJ67A_3d_3d
Alkohol. Jag förstår inte vad det är som ska vara så himla roligt med det. Jag förstår att många dricker, jag förstår också att många vill passa in, faller för grupptryck och inte vet vad det är de ger sig in på; men jag förstår fortfarande inte varför det blev såhär. Jag förstår drickandet för smakens skull. Alkoholhaltiga drycker kan vara gott. Det är en smaksak, helt enkelt upp till varje enskild individ. Men det jag inte förstår är drickandet för drickandets skull. Vad är det som är så himla kul med att bli full?
Okey, man släpper på sina hämningar. Så långt har jag fattat. Det är inget jag kan relatera till, eftersom jag inte behöver alkohol för att känna mig fri - jag har inga hämningar även i nyktert tillstånd - men det behövs inte mycket för att bli lite lullig. Och det är inte svårt att dricka lite för mycket och gå från lullig till råpackad. Och vitsen med att vara råpackad är inget jag lyckats grepa. Mer om det sen.
Okey, vissa dricker för att glömma. Det kanske funkar. I några timmar. Man måste ju nyktra till nångång och komma ihåg allt - och då gör det bara ännu ondare. Kanske gjorde man något man inte borde ha gjort, som lett till att alla problem man drack för att glömma i första taget, bara blev värre. Jo, lyckat.
Okey, det handlar om alla andra. Man vill känna gemenskap, eller nått. Man vill ha något att snacka om på måndag morgon och känna sig populär. Som att man har ett liv, liksom. Man gjorde nått i helgen.
Vad är det för liv egentligen? Är det roligt att må illa och spy? Är det roligt att ligga på golvet och däcka? Är det roligt, om det inte räcker med att man mår illa eller däckar, att sätta sig i ett hörn och vräcka ur sig alla sina problem? Att börja gråta och tro att alla hatar en, eller dylikt? Är det roligt att helt tappa kontrollen och inte veta vad man gör? Är det roligt att vakna nästa morgon med ångest - och inse att man gjorde något jävligt korkat, som man inte skulle ha gjort om man inte varit påverkad? Är det roligt att förstöra allt? Är det roligt att förstöra sig själv? Är det roligt att förstöra andra? Och bäst av allt, är det roligt att veta att man kunde ha stoppat det genom att bara dricka lite mindre, eller inte alls?
Jag kanske är helt unik med att ha denna åsikt, även om jag tvivlar på det, men jag förstår inte hur det är roligt. Är jag den enda som vill kunna minnas när jag har haft kul? Vad är vitsen, annars?
Sincerely Yours,
Alkohol. Jag förstår inte vad det är som ska vara så himla roligt med det. Jag förstår att många dricker, jag förstår också att många vill passa in, faller för grupptryck och inte vet vad det är de ger sig in på; men jag förstår fortfarande inte varför det blev såhär. Jag förstår drickandet för smakens skull. Alkoholhaltiga drycker kan vara gott. Det är en smaksak, helt enkelt upp till varje enskild individ. Men det jag inte förstår är drickandet för drickandets skull. Vad är det som är så himla kul med att bli full?
Okey, man släpper på sina hämningar. Så långt har jag fattat. Det är inget jag kan relatera till, eftersom jag inte behöver alkohol för att känna mig fri - jag har inga hämningar även i nyktert tillstånd - men det behövs inte mycket för att bli lite lullig. Och det är inte svårt att dricka lite för mycket och gå från lullig till råpackad. Och vitsen med att vara råpackad är inget jag lyckats grepa. Mer om det sen.
Okey, vissa dricker för att glömma. Det kanske funkar. I några timmar. Man måste ju nyktra till nångång och komma ihåg allt - och då gör det bara ännu ondare. Kanske gjorde man något man inte borde ha gjort, som lett till att alla problem man drack för att glömma i första taget, bara blev värre. Jo, lyckat.
Okey, det handlar om alla andra. Man vill känna gemenskap, eller nått. Man vill ha något att snacka om på måndag morgon och känna sig populär. Som att man har ett liv, liksom. Man gjorde nått i helgen.
Vad är det för liv egentligen? Är det roligt att må illa och spy? Är det roligt att ligga på golvet och däcka? Är det roligt, om det inte räcker med att man mår illa eller däckar, att sätta sig i ett hörn och vräcka ur sig alla sina problem? Att börja gråta och tro att alla hatar en, eller dylikt? Är det roligt att helt tappa kontrollen och inte veta vad man gör? Är det roligt att vakna nästa morgon med ångest - och inse att man gjorde något jävligt korkat, som man inte skulle ha gjort om man inte varit påverkad? Är det roligt att förstöra allt? Är det roligt att förstöra sig själv? Är det roligt att förstöra andra? Och bäst av allt, är det roligt att veta att man kunde ha stoppat det genom att bara dricka lite mindre, eller inte alls?
Jag kanske är helt unik med att ha denna åsikt, även om jag tvivlar på det, men jag förstår inte hur det är roligt. Är jag den enda som vill kunna minnas när jag har haft kul? Vad är vitsen, annars?
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
