hyperaktivitet

Har jag någonsin nämnt vad jag och Dania menar med Såpbubblefolket?
Vi har alltid älskat att blåsa såpbubblor, hon och jag, och varje gång vi träffas (vilket är alldeles för sällan) brukar vi dra fram våra enorma lager såpa och göra världen vackrare. I alla fall i några sekunder. Det roligaste är när det har regnat ute, för när bubblorna faller ner på marken stannar de där, som bräckliga minikupoler i alla regnbågens färger. Det är faktiskt ett av mina favoritminnen.

En gång förklarade min Tvilling för mig att vissa människor är som såpbubblor; de är vackra att se på, men tomma inuti. Allting som finns bakom den skimmrande fasaden är luft. De kan vara hur glamorösa, glittrande och glimmrande som helst, men de är inget mer än det. De är bara en yta. En vacker sådan.
Jag känner många Såpbubblor. Jag har själv varit en, eller mer försökt vara en, fast det aldrig blev bra... Det passade inte mig, för jag har så mycket mer att ge än att se bra ut, i ögonen på de som aldrig ser mer än om man ser bra ut. Skönhet ligger i betraktarens öga. Såpbubblor är fina att se på, men de är inte vackra. Och de kan inte behålla min uppmärksamhet eller mitt intresse särskilt länge.

Han är en Såpbubbla. En del av mig vill tro att han bara verkar vara en Såpbubbla, att han i själva verket är mer än luft bakom den pittoreska, perfekta bilden. Men jag antar att jag aldrig får veta.

Jag blåste en såpbubbla,
vetandes att den snart skulle dö.
Men jag vill ändå vara som den.
Ville vara lika vacker som den.

Den såg perfekt ut,
där den flög omkring i luften.
Oövervinnerlig och oslagbar.
Fast det var den inte.

Den var bräcklig och tom,
och såg ut som alla andra bubblor.
Och när den, som dem, försvann,
ville jag inte längre vara en.

Men nu ser jag en bubbla,
som ännu inte spruckit.
Och den sticker inte ut,
men jag kan inte sluta titta.

Och jag önskar, bara lite,
att jag var precis som den.
Att jag kunde flyga brevid.
Och vara lika iögonfallande.

Bubblan förblir, och jag likaså.
Den bräcklig och jag ständig.
Men jag fortsätter önska,
att jag också var dödlig.

Så att jag aldrig behövde leva utan honom.

Sincerely Yours,