Mmmbop, ba duba dop, ba du bop!
I wouldn't want you to want
To be wanted by me
I wouldn't want you to worry
You'd be drowned within my sea
I only wanted to be wonderful
And wonderful is true
In truth I only really wanted
To be wanted by you
Jag har insett en sak o_O Inte för att låta som att jag härmar Dania, men jag kom att tänka på det påväg hem - fast å andra sidan, vi ÄR ju faktiskt kosmiska tvillingar... I alla fall, här i huvudstaden cyklar vi inte (åtminstone inte jag), utan vi åker tunnelbana. Jag vet, för Skövdebor är det ett fenomen (*mobba*), men för mig är det en livsnödvändighet. Jag tänker som fan heller inte GÅ eller CYKLA till det lilla wannabe-ghetto till förort där jag bor -.- Så hurtig är jag inte :D (Alltså, ordet hurtig måste för fan vara det fulaste nånsin... Efter gaffel, och kött. De orden är bara så otroligt fula, fråga inte.)
Som ni kanske vet, eller kanske inte alls, är Kärlek inte min stora grej. Detta är främst för att:
1) jag gillar (okej, underdrift) en kille vars sfär inte ens vidrör min,
2) min killkompis, även kallat mitt lyckopiller, avskyr killen jag gillar,
3) jag har strukit punkt tre, fråga mig inte varför...
4) och jag har känslor för en annan kille - som nu har en jättesöt flickvän - men som inte hade det för ett tag sen, när jag först kom på att jag hade mer än vänskapliga känslor för honom, men ingenting hände för att jag inte förstod hur starka de känslorna var förens jag inte kunde få honom.
5) jag träffar alla dessa i princip varje dag.
Kort sagt: Love = Bullshit.
Punkt 1, till exempel, är en punkt som jag behandlar varje dag, har behandlat i denna blogg flera gånger, och som mina vänner är helt urtrötta på. Faktum att de tvingas lyssna på mitt överanalyserande och övertänkande beteende är något jag ångrar smått - men jag kan inte hjälpa det, det liksom fastnar. Och om jag snackar om det ofta - då ska man bara veta hur ofta jag tänker på det. Det är som att jag aldrig inte tänker på det, jag bara glömmer bort, tillfälligt, att jag tänker på det.
Jag tänker på det, men jag gör aldrig något åt det. Där tar det stop; skillnaden mellan tanke och handling, mellan fantasi och verkligheten. I teorin är jag den mest hopplöst romantiska, smöriga, äckligt snuttegulliga person jag känner. I verkligheten är jag en nöt. Jag har svårt för kärlek; för att det har en sådan stark innebörd för mig. Det betyder något, mer än självaste livet. Det är mer än ett mirakel. Större än ett underverk. Och jag vet, att inte alla ser på kärlek på samma vördnadsfulla sätt som jag gör; de respekterar den inte på gränsen till fruktan. Tanken på kärlekens makt och innebörd gör mig nästan yr - det är som att försöka tänka sig hela universum. Det går inte. Inga ord går att beskriva hur jag definerar Kärlek. Det känns som att det är min största svaghet - my ridiculous obsession with love.
Fast, sen kom jag på... Att, jag vet i alla fall hur det känns att älska någon. Jag vet hur underbart det kan vara. Jag vet hur ont det kan göra. Jag vet hur mycket det betyder, jag vet hur hårt det känns att förlora något som betyder så mycket; jag vet, därför värderar jag Kärlek på ett sätt som gör det nästan gudomligt. Ordet älska är heligt. Man älskar inte någon bara sådär. Man älskar någon som på något sätt blivit en del av en själv. Jag vet, därför är jag så försiktig - för det går inte att ta tillbaka, det går inte att vända sig om. Det som en gång blir inristat i hjärtat går aldrig att sudda ut. Och ärligt?
Jag är hellre en cynisk romantiker, en person som har svårt att "fall in love" och ännu svårare att "fall out of love", än en person som aldrig, aldrig får lära sig innebörden utav ordet älska. Jag väntar hellre på den där Personen som ser på Kärlek på samma övermänskliga - för Kärlek är övermänskligt, samtidigt som det är det som gör oss till människor - sätt som jag gör, och sen älskar jag, förlorar, sörjer och växer, hellre än att lämna och släppa taget som om det vore det mest naturliga i världen. Jag inser att Kärlek kommer påverka mig på ett helt annat sätt. Jag är beredd på att ta den konsekvensen.
För mig är Kärlek meningen med livet. Kärlek är Sanningen. Sanningen är 42.
Den som älskat aldrig glömmer
Den som glömt ej älskat har
Den som älskade och glömde
Visste ej vad kärlek var
Sincerely Yours,
To be wanted by me
I wouldn't want you to worry
You'd be drowned within my sea
I only wanted to be wonderful
And wonderful is true
In truth I only really wanted
To be wanted by you
Jag har insett en sak o_O Inte för att låta som att jag härmar Dania, men jag kom att tänka på det påväg hem - fast å andra sidan, vi ÄR ju faktiskt kosmiska tvillingar... I alla fall, här i huvudstaden cyklar vi inte (åtminstone inte jag), utan vi åker tunnelbana. Jag vet, för Skövdebor är det ett fenomen (*mobba*), men för mig är det en livsnödvändighet. Jag tänker som fan heller inte GÅ eller CYKLA till det lilla wannabe-ghetto till förort där jag bor -.- Så hurtig är jag inte :D (Alltså, ordet hurtig måste för fan vara det fulaste nånsin... Efter gaffel, och kött. De orden är bara så otroligt fula, fråga inte.)
Som ni kanske vet, eller kanske inte alls, är Kärlek inte min stora grej. Detta är främst för att:
1) jag gillar (okej, underdrift) en kille vars sfär inte ens vidrör min,
2) min killkompis, även kallat mitt lyckopiller, avskyr killen jag gillar,
4) och jag har känslor för en annan kille - som nu har en jättesöt flickvän - men som inte hade det för ett tag sen, när jag först kom på att jag hade mer än vänskapliga känslor för honom, men ingenting hände för att jag inte förstod hur starka de känslorna var förens jag inte kunde få honom.
5) jag träffar alla dessa i princip varje dag.
Kort sagt: Love = Bullshit.
Punkt 1, till exempel, är en punkt som jag behandlar varje dag, har behandlat i denna blogg flera gånger, och som mina vänner är helt urtrötta på. Faktum att de tvingas lyssna på mitt överanalyserande och övertänkande beteende är något jag ångrar smått - men jag kan inte hjälpa det, det liksom fastnar. Och om jag snackar om det ofta - då ska man bara veta hur ofta jag tänker på det. Det är som att jag aldrig inte tänker på det, jag bara glömmer bort, tillfälligt, att jag tänker på det.
Jag tänker på det, men jag gör aldrig något åt det. Där tar det stop; skillnaden mellan tanke och handling, mellan fantasi och verkligheten. I teorin är jag den mest hopplöst romantiska, smöriga, äckligt snuttegulliga person jag känner. I verkligheten är jag en nöt. Jag har svårt för kärlek; för att det har en sådan stark innebörd för mig. Det betyder något, mer än självaste livet. Det är mer än ett mirakel. Större än ett underverk. Och jag vet, att inte alla ser på kärlek på samma vördnadsfulla sätt som jag gör; de respekterar den inte på gränsen till fruktan. Tanken på kärlekens makt och innebörd gör mig nästan yr - det är som att försöka tänka sig hela universum. Det går inte. Inga ord går att beskriva hur jag definerar Kärlek. Det känns som att det är min största svaghet - my ridiculous obsession with love.
Fast, sen kom jag på... Att, jag vet i alla fall hur det känns att älska någon. Jag vet hur underbart det kan vara. Jag vet hur ont det kan göra. Jag vet hur mycket det betyder, jag vet hur hårt det känns att förlora något som betyder så mycket; jag vet, därför värderar jag Kärlek på ett sätt som gör det nästan gudomligt. Ordet älska är heligt. Man älskar inte någon bara sådär. Man älskar någon som på något sätt blivit en del av en själv. Jag vet, därför är jag så försiktig - för det går inte att ta tillbaka, det går inte att vända sig om. Det som en gång blir inristat i hjärtat går aldrig att sudda ut. Och ärligt?
Jag är hellre en cynisk romantiker, en person som har svårt att "fall in love" och ännu svårare att "fall out of love", än en person som aldrig, aldrig får lära sig innebörden utav ordet älska. Jag väntar hellre på den där Personen som ser på Kärlek på samma övermänskliga - för Kärlek är övermänskligt, samtidigt som det är det som gör oss till människor - sätt som jag gör, och sen älskar jag, förlorar, sörjer och växer, hellre än att lämna och släppa taget som om det vore det mest naturliga i världen. Jag inser att Kärlek kommer påverka mig på ett helt annat sätt. Jag är beredd på att ta den konsekvensen.
För mig är Kärlek meningen med livet. Kärlek är Sanningen. Sanningen är 42.
Den som älskat aldrig glömmer
Den som glömt ej älskat har
Den som älskade och glömde
Visste ej vad kärlek var
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
