hyperaktivitet

Alltså, folk vill ha olika saker. That's just stating the obvious. Man har olika smak, olika åsikter, olika värderingar; och detsamma gäller livet. Och framtiden. Folk vill ha olika saker, leva på olika sätt.

Det finns en mall som lyder; utbildning, jobb, karriär, man, barn. Som naturliga konsekvenser innebär det även VVV - villa, Volvo, vovve. I min värld gör det, i alla fall. Jag har förstått att detta är vad många strävar efter. Även om jag själv inte gör det, kan jag förstå varför. Jag kan åtminstone försöka förstå varför. Och jag tror faktiskt att jag gör det. Det är nånting med bilden, the picture-perfect photograph, som är tilldragande på något vis... Den säger, titta på mig, jag har lyckats. Jag är lycklig.

Och för vissa är det viktigt. Att man säger något, utåt.

För mig är det inte så viktigt. Eller, det är väldigt viktigt, men det finns olika sätt att bry sig på. Min stolthet är annorlunda från den stoltheten. Och min framtid är också annorlunda från den framtiden.
Jag bryr mig inte om det där med att gifta sig med Ken, skaffa Barbie's drömhus och ha små Shelly-dockor springandes omkring i trädgården; det är inte min grej. Först det första vill jag inte ens gifta mig. Jag tror bara inte på ett kontrakt på kärlek. Och jag förstår inte vitsen med att lova för alltid; jag lovar inte saker jag vet, 100%, att jag kan hålla. Och jag känner mig själv tillräckligt mycket för att veta att det där med att binda sig, oavsett om det är till ett projekt, en stil, en person - det är inte så himla jag, så att säga. Och om jag mot förmodan skulle gifta mig, skulle jag göra det utav juridiska skäl, och jag skulle göra det på Stadshuset på tre minuter; jag behöver inte ett bröllop på flera tusen med hundratals gäster för att säga något som egentligen bara angår mig och någon annan. "Declaring your love to the world", kallas det. I don't need the world to know. I need Him to know, that's enough.
För det andra, vill jag inte skaffa barn. Jag är inte den mest... Försiktiga personen, liksom. Jag litar inte på mig själv med mitt eget liv - så jag skulle definitivt inte lita på mig själv med någon annans. Fast, jag vet vad jag skulle döpa mina barn om jag hade några. Natalie och Keiron. Don't ask. I just know.
För det tredje, och sista, spelar inget av det här roll för mig; alls. För jag vill inte leva resten av mitt liv med en Pretty Boy som tycker att jag ser snygg ut brevid honom, och inte mycket mer än det. Och för mig känns det som att det skulle bli så, om jag hade allt det där; att jag skulle känna mig som en accessoar i hans liv. Att allting skulle kretsa kring hur det ser ut. Och att vi bara hör ihop för andra.

Jag vill bo i en lägenhet mitt i stan med min sambo, som är en slags korsning mellan en Pretty Boy och en Bad Boy, som inte bara vill leva med mig, utan vill leva med mig; tågluffa genom Asien istället för att åka på en romantisk weekend till Paris, hoppa fallskärm istället för middag på stranden med levande ljus. Jag vill göra saker. Jag vill se saker. Och jag vill göra och se de sakerna med honom. Samtidigt som jag bara vill existera och göra alla "tråkiga", vardagliga saker med honom; handla, laga mat, hyra en film, ligga i sängen hela dagen och dega. Prata om allting. Han ska vara min bästa vän, mitt livs kärlek och min själsfrände; vi ska höra ihop, utan ett paper och ett efternamn som säger att vi gör det. Det... Går inte att förklara, men jag kan se det så himla tydligt framför mig. För det är Kärlek för mig. Och vet ni vad?

That's my picture-perfect photograph.

Sincerely Yours,