hyperaktivitet

This is the city that raised me
With the religion they gave me
Now I'm old enough to know my own mind
And it was leaving that saved me
I see so much that has changed me
So just break with your past
Feed your own mind

Du tror på din egen röst, det är sant. Om du säger något till dig själv tillräckligt många gånger börjar du tillslut tro på det. Om din hjärna tror på det, om dina tankar tror på det, börjar tillslut ditt hjärta och dina känslor tro på det. Tillslut börjar ditt undermedvetna tro på det. Tillslut är det sanningen, och allt det var från början var något som du sa. Några ord som dansade av din tunga och lämnade ett intryck.
I alla fall är det så det ska funka, men det gör inte alltid det; jag är ett levande bevis.
För jag tror på min egen röst, och jag säger samma sak till mig själv om och om igen; du hoppas inte, du vet att det inte kommer hända, du väntar inte på att det som inte kommer hända händer, du har gått vidare, du är fri. Du vet att det inte funkar. Du vet att du egentligen inte vill att det ska funka. Och allt det här är sant, det är inga lögner längre. Jag började från sanningen. Borde jag inte tro på mig själv?
Hur kommer det sig att Hoppet smyger sig in, trots att det redan är dött, för länge sedan?

För att jag är som jag är. Därför. Jag styrs av min instinkt, av mina impulser, av mina känslor. Jag använder mig inte utav logiskt tänkande när jag bestämmer saker i Livet. Jag gör det som känns rätt, inte nödvändigtvis det som är rätt, eller det som beroende på situationens faktorer borde vara rätt. Vissa människor är precis tvärtom; det är en enkel fråga om prioritering. Huvudet eller Hjärtat.
Det finns ett val. Det finns många val, men det här valet är ett särskilt val; ett av de svåraste val att göra, eftersom man aldrig vet hur det ska göras. Att komma över något som sårar en. Men egentligen är det inte nödvändigtvis det som sårar en; det är en själv. Som att någon knivhuggit en, och man själv strör salt i såren, drar upp stygnen och vägrar låta det läka. Det borde vara ett enkelt val, eller hur? Att sluta såra sig själv? Men det är det inte, för liksom med allt annat finns det ett pris man måste betala, något man måste ge upp. Att släppa taget om något innebär att släppa taget om allt - till och med hoppet att man kan få det tillbaka, att såren kan bli ogjorda. Och man vill inte gärna stänga dörrar.
I flera månader har jag tänkt att jag har kommit över det. Jag har tänkt att 1) det är inte värt min tid, 2) det var aldrig värt min tid och 3) det kommer aldrig att vara värt min tid. Jag har tänkt att det inte finns något där, längre. Alls. Och det har jag tänkt har aldrig gått i linje med det jag har känt. För jag har aldrig velat ge upp Hoppet. Ge upp chansen att kanske, kanske, kanske, om jag bara inte väljer än.
En fråga; har ni försökt driva er själva till att få era känslor att tro på era tankar, när era känslor är det som driver er i första taget? Det är inte lätt, och det är omöjligt när man ändå vet att man bara är villig att lämna en bråkdel, göra halva valet. Men nu har jag valt, och jag har valt att betala priset. Hela.

Så, även om jag tror på lögnen men inte på sanningen, ska jag fortsätta. Jag ska fortsätta vara sann mot mig själv. För jag vet att nu vill jag verkligen att det jag känner och det jag tänker blir samma sak.

Sincerely Yours,