hyperaktivitet

Yesterday was hell
But today I'm fine without you
Run away this time without you
And all I ever thought you'd be
That face is tearing holes in me

But today I'm fine without you
Run away this time without you
And all the things you put me through
I'm holding on by letting go of you

And when that memory slips away
There'll be a better view from here
And only lonesome you remains
And just the thought of you I fear

Faktorer som bestämmer om man tycker om en person eller inte. Vad är det som gör att vi gillar vissa och ogillar andra? Fördomar? Trångsynthet? Ett första intryck, som vägrar försvinna? Kanske det förflutna, något högst personligt, och individuellt? Omgivningen? Situationen? Det är så många olika saker, som avgör om vi trivs med folk eller inte, om vi är trevliga eller inte, om vi snackar skit eller rent av är elaka öppet. Och vad vi känner inför folk är lika föränderligt som ebb och flod och månens alla faser. Man kan gilla någon för att sedan avsky människan nästa sekund, och vice versa; man kan även avguda och ogilla någon samtidigt. Det är en vetenskap som oavsett hur mycket man vet, hur många gånger man analyserar, diskuterar och studerar det, når man aldrig en konkret eller generell slutsats.

Jag accepterar alla människor. Jag accepterar deras olikheter, eller åtminstone vill jag gärna tro att jag gör det, och jag strävar efter att vara så rättvis och öppen som möjligt. Jag lyckas inte jämt, men jag försöker. Ibland träffar jag på en människa som gör eller säger något som får mig att mer än acceptera honom eller henne. Respektera, skulle man kunna säga. Det kan vara personens beteende, attityd, värderingar, men oavsett vad det är, trots min tävlingsriktade attityd (jag är en hemskt dålig förlorare), kan jag beundra andra. Och ibland... Finns det en slags kemi, som gör att jag dras till vissa människor, tycker om att vara med eller omkring dem. Det påverkas enormt mycket av mig - mitt beteende, min attityd, mina värderingar - och egentligen, finns det få människor jag inte skulle kunna trivas med i åtminstone en situation. Jag är en väldigt social person. Lätt att lära känna, svår att lära känna på djupet, och omöjlig att förstå, men fortfarande en väldigt social person. Med en stark personlighet. Som, jag har märkt, folk antingen älskar eller hatar, eller är rent av rädda för.

Dagens Uppenbarelse:
Jag är... Trött, på vissa saker. På mitt beteende gällande vissa saker. På min besatthet gällande vissa saker. Jag vet inte varför, när jag ändå mår dåligt av det; när det ändå, trots att det ger mig glädje, ger mig dubbelt så mycket sorg, dubbelt så mycket smärta, dubbelt så mycket paranoia. Varför plågar jag frivilligt mig själv med fasoner som leder till att mitt redan relativt ostabila självförtroende sätts i fara? Så många blickar, så många bitande ord, så mycket fientlighet; vad har jag gjort, undrar jag, för att förtjäna det? Vad har jag gjort för att förolämpa så många människor? Varför störs folk, som knappt vet något om mig och definitivt inte känner mig, av min existens? Och varför låter jag dem göra det? Varför övertalar jag mig själv att jag älskar dem, när de aldrig, aldrig, gjort något för att visa att de ens tycker att jag är värd att älskas? Varför, när de oftast får mig att känna mig jobbig, olidlig och värdelös?

Det finns vissa människor som jag trodde mig tycka illa om, rent av hata, och inte ha någon respekt för överhuvudtaget. Men egentligen borde jag tänka om. Se det från ett nytt perspektiv. För trots att jag kanske inte tycker om dem, trots att vi inte kommer överens, är jag faktiskt riktigt stolt över dem. Jag är stolt över att vara en av dem. Jag är stolt över att tillhöra dem. Och jag vill inte byta bort dem.

Jag ska sluta vilja det. Sluta vilja byta bort människor som idag visade att de förtjänar både min beundran och min respekt. Och speciellt inte för de, som olikt dessa, aldrig uppskattat mig.

Sincerely Yours,