hyperaktivitet

Jag är hemma igen. Och.. Det var underbart, helt underbart. Artiga människor, höga byggnader, chopsticks. Helt underbart, högljutt och samtidigt så tyst. Vackra miljöer, vackra människor, att känna sig vacker när någon kramar en och att känna sig accepterad för den man är. Att vinna VM och skrika sig nästan hes. Att flyga. Att äta skrämmande mat. Att le, att skratta. Att inte vara ensam. Tokyo var allt jag behövde, allt jag ville ha. Och jag vill ha det igen. Eller.. Jag vet inte. Jag vill bara inte vara ensam. För här sitter jag igen. Ensam och olycklig. Arg på mig själv för att jag släppt in någon. Arg på mig själv för att jag lät folk se vem jag var, för att jag lät folk liksom nästan förstå att jag inte är särskilt normal. Arg på mig själv för att jag lät mig bli hysterisk på gränsen till outhärdig. Förlåt mig, om ni läser det här (vilket ni inte gör). Förlåt för att jag blev så hysterisk. Det var mitt sätt att inte bryta ihop på, mitt sätt att kontrollera mig själv. Hellre skratta hejdlöst än att lägga sig ner på golvet i fosterställning, stortjutandes och darrandes okontrollerat... Hur kommer det sig att jag får det att låta så poetiskt i min blogg, men aldrig kan skriva ner något lyckat på papper? Hur kommer det sig att jag bara kan rita i marginaler, men aldrig på ett tomt papper? Fan. Skitsamma.

Det är bara några timmar sedan, men jag saknar ändå att bli kramad. Jag saknar att veta att det finns någon som tycker om en, även om man är ful, äcklig, patetisk. Jag saknar att känna mig älskad för den jag är. Fan. Fan för mig. Jag är så förbannad på mig själv, för att jag faktiskt inbillar mig att någon någonsin skulle kunna tycka om mig. Arg på mig själv för att jag tror att jag är vacker, poetisk, konstnärlig, unik, speciell, inte en i mängden... När jag i själva verket är tvärtom. Ful, äcklig, patetisk, sämst, ett ansikte man ser på men inte memorerar. Shitpissfuck. Jag hatar att jag omger mig med speciella människor, med människor som är helt fucking speciella. Folk som andra människor ser på och är avundsjuka på, folk som gör saker som inte skrämmer dem, folk som ser speciella ut och skiter fan i vad andra tänker. Ja, men ni är sådana, okej? Jag vet att speciellt du (du vet vem du är, för jag vet att du läser det här) tror att du inte är värd något, så du blir liksom besatt av människor för att de ska kunna bekräfta dig. Helvete, fatta att du är vacker, att du är helt otroligt underbar. Fatta att du har allt du behöver, sluta vara så jävla bortskämd så att du inte ser vad det är du har. Sluta be gud om nya människor, sluta säga "jag vet, jag är patetisk". HELVETE. Det jag hatar med dig är det jag hatar hos mig själv. Helvete. Fan för att jag ska vara såndär. Jag behöver ingen som bekräftar mig, fan.. Det behöver jag visst. Jävla skit. Ja, men jag svär för att jag svär, jag skiter fan i vad folk tycker. Bajs.

Till råga på allt så vill jag ha honom, bara för att jag vet att han är ensam och jag är ensam och jag vet att vi liksom vill ha samma sak. Han sa det själv. Och man hör det på honom. Han vill bara ha någon så att han slipper känna sig ensam, han vill bara ha någon som får tiden att gå tills han träffar den han är ämnad till. Det vill jag med. Fast jag vill samtidigt inte vara den personen som bara finns där som ett tidsfördriv. För jag är helt jävla avundsjuk av mig, jag hatar att folk tar det som är mitt, jag hatar att de som finns där för att jag ska kunna känna mig älskad slutar älska mig. Jag hatar när folk inte hör av sig, när folk kommer försent, när folk inte respekterar mig. Så det skulle inte fungera. Jag fattar inte varför jag inbillar mig att det skulle vara en bra idé. Lika bra att ge upp innan jag ens tänker tanken ordentligt.

Fan. Jet lag.