hyperaktivitet

Åh, men jag vet att det händer alla hela tiden att ens föräldrar bråkar. Men att vakna mitt i natten och höra hur de skriker på varandra, hur den ena kallar den andra en hora utan anledning... Ja, men det tär på mig. Och det tär på mig att vara en bricka i ett sjukt spel som de kör mot varandra, för att visa vem som bestämmer. Det gör ont i mig att allt hände på fyllan, han var full, hon visste det. Men hon blev sårad, det hade jag också blivit (jag brås trots allt på henne). Jag har lust att börja gråta. Jag hatar det här. Hon ringde förut och sa att jag inte skulle säga till honom vart hon var. Han frågade desperat om jag varit ute med mamma när jag kom hem. Jag hatade att säga nej (även om det var sant). Jag kunde inte se på honom. Hade sett att hela hans värld föll samman. Han är orolig, jag märker det i luften. Han är orolig, trots att han själv stack iväg hela dagen. Han älskar ju henne, jag vet ju det. Jag hörde ju när han sa det.
"Varför gifte du dig med mig om du nu tror att jag är en hora?"
"Jag gifte mig med dig för att jag älskar dig."
Och så bråkade de ännu mer. Och de gick och la sig. Han blev arg för att hon la sig på soffan. Han stack på morgonen och hon var ledsen när jag vaknade, fast hon gömde det. Vi handlade och hon dampade och jag gjorde allt för att muntra upp henne. Lyckades inte. När jag stack till Sandra för att glömma för en stund så stack hon till en kompis. Och sa att jag inte fick säga vart hon var. Och nu sitter jag här med en sårad styvfar i rummet intill och en mamma som är borta och folk på msn som bryr sig och får mig att gråta. Jag vill ha min mamma.