hyperaktivitet

Jag önskar att jag hade något positivt att säga. Jag önskar verkligen det. Jag skulle gärna säga "bara var dig själv" - jag skulle gärna påstå att det blir bättre - att det är underbart, att det är värt det. Egentligen borde jag påstå allt det där eftersom jag gärna tror att det är det jag tror på. Eller, jag vet att det är det jag tror på. I alla fall önskar jag att det gick att tro på det. För då skulle jag göra det.

Att man bara kan vara sig själv.

Men jag tänker vara ärlig. Det är inte underbart, och det blir inte bättre; det tar sig in i ens system och sen går det aldrig bort. Hör ni mig? Det går aldrig bort. Aldrig. Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom, det går inte en sekund utan att han finns där, nånstans i mitt huvud, bländad av rampljuset eller nerknuffad i en mörk vrå. Men han finns där. Han finns alltid där. När jag ser honom slutar jag andas. Det är inte ens en metafor längre, utan jag slutar bokstavligt talat andas; lungorna liksom, glömmer bort vad de ska göra. Det känns som att mitt hjärta stannar. Eller tar en väldigt lång paus innan det börjar slå igen. Jag får panik, fylls av ett enda stort OMG och måste påminna min egen kropp att inte stänga ner, att inte lägga av bara för att hjärnan och stämbanden gör det. Jag springer bort och hyperventilerar och känner hur tårarna väller upp och bara vill ut. Och jag känner mig så patetisk för att jag känner mig så överhuvudtaget. Det är inte normalt. Och jag vill bara bort ifrån det. Samtidigt som det inte finns något jag hellre vill än att våga stanna, gå fram till honom och säga; jag gillar dig, jag gillar dig så fruktansvärt mycket. Fattar du inte att jag gillar dig så fruktansvärt mycket?

Men saken är den, att så fort jag öppnar käften omkring honom känner jag mig så fånig; så dum, töntig, löjlig, ointressant. Fånig. Och konstig. Och så fort något händer, så fort något förändras, kastar jag mig på det och börjar överanalysera hela skiten. Och jag kommer alltid fram till samma sak:
jag gjorde bort mig, och jag kan aldrig få honom ändå.
Jag kan inte vara mig själv, för han får mig att önska att jag var annorlunda - jag kan inte vara mig själv, för jag oroar mig för vad han tycker om mig - jag kan inte vara mig själv, just för att hans åsikt är så viktig. Och det suger. För jag vill ju egentligen att han ska tycka om mig för mig. Per princip, vill jag bara ha honom om han vill ha mig. Inte någon jag låtsas vara för att få honom att vilja ha mig.

Men jag tänker inte ljuga. Egentligen struntar jag i att han och jag är raka motsatser, att jag per princip avskyr och undviker sånna som honom, och att han är allt jag försökt eliminera från mitt liv sen jag började på KG; jag struntar i det, jag struntar i allting, bara han ser mig. Bara han bryr sig. Bara jag spelar någon roll. Jag vill bara vara med honom; är det så mycket begärt? Jag begär inte det perfekta förhållandet, jag begär inte ens ett förhållande överhuvudtaget - allt jag begär är att han en gång, bara en gång, tar första steget. Visar att han märker mig innan jag märker honom. Ett hej, innan jag sagt det. En kram, innan jag brer ut armarna. Ett simpelt "Hur mår du själv?". Är det så mycket begärt?

För det är inte roligt längre, att han har tagit över mitt liv. Jag kan inte prata om något annat. Jag kan inte göra något som inte har Honom skrivet över det. Så, jag vet att jag önskar att jag kunde ge råd som "bara var dig själv" - men vet ni vad? Det enda råd jag har att ge är följande: if you ever run into anything that makes you feel even remotely what I feel for him... Stay clear of it.

Sincerely Yours,