hyperaktivitet

Ja, jag är nog snäppet värre än Dania. Jag är en hopplös romantiker. Jag gillar inte att medge det, det låter så... Fel. Det passar liksom inte in med resten av mig. Det passar inte in med att jag är självständig, det passar inte in med att jag är överdrivet, överdrivet stolt, det passar inte in med att jag har en gräns för hur mycket jag kan älska någon - det låter hemskt, men. Jag har gränser.
Och ändå är jag en hopplös romantiker. Jo, jag är nog ganska hopplös.

Jag är en sådan människa som tar det långsamt. Jag kan inte rusa in i kärlek och jag kan inte rusa ut ur den - det tar ett tag för mig att falla, och det tar ett tag för mig att släppa taget. Vänner, killar, allt. Sådan är jag och därför kan man vara ganska säker på när det är och inte är på riktigt med mig.
Så, när jag säger att jag... Jagvetintevad, om han bara gillade mig, då vet man att det är på riktigt.
Eller, jag vet inte. Jag vet inte om det är på riktigt. Jag säger som Dania; jag vet inte. Allt jag vet är att när han ler och vinkar mot mig känns allt okey. När han kramar mig känns allt... Rätt. De där en, två, tre sekunderna då han håller mig intill sig, kan jag tillfälligt, nästan släppa taget. Ögonblicket är så kort att jag knappt märker det men det är så det känns. Just det ögonblicket är det enda som jag inte är gruvligt nervös omkring honom. Och jag önskar att jag kunde känna så för alltid. För jag är så lycklig.

Ibland försöker jag komma över det. Ibland spanar jag på en annan kille, ibland lyckas jag till och med prata med honom; men det slutar alltid på samma sätt. Jag tänker på Honom med stort H. Jag tänker på Hans leende och Hans kramar och Hans röst och Hans ord. Och sen tänker jag på att vi tillhör två olika världar. Han är naturare; jag är samare. Han är blond, blåögd och svensk; jag har mörkt hår, mörka ögon och är ursprungligen från Filippinerna. Hans föräldrar är gifta och han har fyra syskon; jag är ensambarn. Han bor i en Moderatvilla; jag bor i lägenhet. Han är moderat; don't even get me started on this one... Han går på fest och blir packad; det enda jag och mina kompisar konsumerar är stora mängder Cola Zero. Han är som alla andra; jag är som alla andra som inte är som alla andra. Han är en post-fjortis; jag är en estetnörd. God, we really are like the Capulets and the Montagues.
På ett sätt vet jag att det aldrig kan bli Han och jag. Men så länge som jag inte vet "på riktigt", kan jag fortsätta hoppas; och jag hoppas, jag slutar aldrig hoppas. Hur mycket jag än vet slutar jag aldrig hoppas. För den där hopplösa romantikern som inte passar in ett dugg? Hon är envisare än man tror.