hyperaktivitet

Anytime I need to see your face I just close my eyes and I am taken to a place where your crystal mind and magenta feelings take up shelter in the base of my spine, sweet like a chicka cherry cola...

Det är nästan vidrigt hur mycket jag hatar honom. Egentligen hatar jag honom inte, jag ogillar honom bara starkt (han skickar ogilla-starkt-vibbar; det är inte mitt fel), men eftersom jag är näst intill besatt av hur mycket jag ogillar honom, blir det till ett slags hat. Eller, vad jag brukar säga; "an inverse obsession/crush". På ett sätt är hela den här saken en stor del av mitt liv som jag... Behöver?
Jag vet inte, men det skulle kännas väldigt tomt utan den.

I'm the kind of person who endorses a deep commitment, getting comfy, getting perfect is what I live for, but a look and a smell of perfume, it's like I'm down on the floor and I don't know what I'm in for...

Han, Hatobjektet, är min ventilation för alla negativa känslor jag känner - jag bara skyller allting på honom, ofta följt av att jag föreställer mig att jag mördar honom brutalt... Något mina närmare vänner i skolan har vittnat, och skrattat åt, ett antal gånger. Jag själv brukar skratta åt det efteråt. Men när jag väl är mitt i ett av mina tantrum så brukar jag verkligen vilja döda honom - jag skämtar inte - och det är en av många impulser jag inte följer, på grund av de ganska dramatiska/tragiska konsekvenserna.

Varför ogillar/avskyr/hatar jag någon så mycket som jag inte känner, måntro? Jo, det är väl:
1) det lilla jag sett,
2) det jag hört,
3) och att jag inte kan hata honom helt på grund av att det jag sett och det jag hört, vid närmare eftertanke, får mig att tycka om honom istället. Det låter helt stört - men det är sant. Och jag är störd.

För det är lätt att inte tycka om någon som bara är yta. Det är inte lätt, och för min del fullständigt omöjligt, att inte tycka om någon så fort den människan får lite djup. Blir mänsklig. Är sårbar. Okey, "sårbar" är inte rätt ord för Hatobjektet, men mänsklig - det är han faktiskt (tro det eller ej, människan hur ju ändå överlevt att bli strypt, knivhuggen och slängd från sjunde våningen i min fantasi - med mera). Och jag vet det. Och det stör mig att jag inte kan hata honom helt för att jag vet det. Det får mig att hata honom mer, lika mycket som det får mig att hata honom mindre - stört, eller hur? Och det hjälper inte heller att han har Håret med stort H; det perfekta håret, gällande både utseende och att jag får lust att bara dra händerna genom det (vilket är bland det mest attraktiva som finns). <3 Och att han ser fotogenisk ut (jag har aldrig träffat en människa som jag tyckt ser fotogenisk ut, utan att vara ett foto - och jag är fotointresserad). När jag ser honom börjar det nästan klia i händerna för att jag vill fotografera honom så mycket. Och jag gillar hans leende, speciellt när han skrattar; det är bedårande. För att inte tala om hans språk... (Listan fortsätter, irriterande nog.) Och, ja - ibland vet jag faktiskt inte vad det är jag känner, och bara det får mig att hata honom och bestämma mig för att hata honom.

Come and stand a little bit closer, breathe in and get a bit higher,
you'll never know what hit you when I get to you...

Kanske borde jag lära känna människan, i alla fall. Det kan inte vara bra för min mentala hälsa att dagligen föreställa mig att jag våldsamt tar livet av någon annan. Och jag borde lära känna honom, om bara för att få fota honom - jag har fastnat för det. Men det finns inga ord för hur vacker den bilden skulle kunna bli (jag kan se den framför mig, och jag är fullständigt kär i den, trots att den inte finns).

Ooh, I want you, I don't know if I need you but, ooh, I'd die to find out...

... So, can we find out?