Good shoes won't save you this time.
And we sing if we're going nowhere, and we sing if it's not enough,
and we sing, sing without a reason to ever fall in love.
Jag läste nyss igenom alla mina gamla blogginlägg och... Vad annorlunda allting känns, även om det, när jag väl känner efter på riktigt, fortfarande känns precis likadant. Lite svårt att förklara. Vissa saker förändras bara inte. Vissa saker märker man inte har förändrats. Men jag jobbar vidare med mitt liv och mitt självförtroende och min framtid och ibland går det bra, ibland går det mindre bra och ibland går det inte alls, men jag fortsätter. I största allmänhet skulle jag säga att jag är lycklig. Jag är lycklig. Jag är nöjd med mitt liv. Det kan vara lite svårt att tro på när man hört mig vara pessimistisk och negativ (alla har sina svackor, inte minst jag; det gäller att ha tålamod, jag reser mig alltid tillslut), men egentligen är jag faktiskt en optimist, jag är ganska positiv till livet. Jag gillar att se mig själv som sådan, i alla fall.
För att vara ärlig har jag ingen aning vad rubriken har med inlägget att göra, jag bara råkar gilla den låten för tillfället; Can't Catch Tomorrow (Good Shoes Won't Save You This Time) med lostprophets. Ladda ner om ni inte hört den. Den är grymt bra. Och, ja, ett litet avbrott, nu fortsätter vi.
Tre månader. Tre månader har det gått, tre månader har jag väntat; väntat på att det ska svalna, väntat på att det ska gå bort, så jag slipper göra något åt det. Tre månader har gått och jag väntar fortfarande. Jag vet inte vad jag väntar på längre. För det går inte bort, det går uppenbarligen inte bort... Jag tycker att de här tre månaderna har visat att det uppenbarligen inte går bort. För det enda som hänt är att jag är lite mer patetisk och mycket mer kär (fel ordval, det borde stå gillar otroligt mycket) än jag var för tre månader sen när jag inte hade den blekaste aning vad jag gav mig in på.
Jag önskar att någon hade varnat mig för det här då.
Men vänta, någon varnade mig faktiskt. Någon varnade mig och jag tog det inte seriöst. Men det är inte samma sak, sa jag. Jag skulle aldrig kunna känna något sådant. Vet ni, det borde vara brottsligt att låta folk bedöma sin egen förmåga till att känna saker. De underskattar oftast känslorna ganska grovt.
Jag läste mina gamla inlägg och mindes hur ogrumligt lycklig jag var. Eufori, på högsta nivå. Hög på känslorna. Hög på adrenalinet. Allt som krävdes var ett leende, och jag kunde sväva på rosa moln resten av dagen, oblivious to everything else. Det var så barnsligt och oseriöst och fånigt alltihop.
Visst, jag visste alltid att euforin skulle ta slut. Sådant varar inte för alltid. Jag var beredd på det, beredd på att effekterna av kärleksdrogen skulle tyna bort, tillslut försvinna helt; men hur i helvete, hur i helvete skulle jag kunnat vara beredd på vad som följde? På... Det här? Jag trodde att jag skulle lugna ner mig, att jag skulle chilla, bli lite mer... Normal, lite mer mig själv. Landa på marken, nånstans.
Jag har landat på marken. Jag slog i rätt hårt.
Men har jag lugnat ner mig? Har känslorna svalnat? Kanske, men det har inte gjort saken bättre.
Jag har blivit beroende. Jag experimenterade, först något ofrivilligt, sedan otroligt oförsiktigt med kärleksdrogen, och nu är jag fast. Det handlar inte om ruset längre. Det handlar inte om den ogrumliga lyckan. Det handlar om den bottenlösa tomheten som uppstår om jag inte får i mig min dagliga dos. Jag svävar inte på moln av ett leende utan jag sjunker utan det. Det är ett behov och jag lider så lätt av abstinens. Konstant abstinens, konstant hunger efter mer; bara för att hålla mig själv upprätt. Euphoria is a long lost dream of the past.
Jag är otroligt dålig på det här med vad jag vill och vad jag behöver, och att skilja på de två; oftast tror jag att jag behöver det jag bara vill ha. Men det här? Det förvirrar mig. För jag vill att det ska gå bort mer än något annat. Jag vill slippa känna såhär, vill kunna ta tillbaka allting, bli som jag var förut. Betyder det att jag behöver honom..? På riktigt?
Jag tänker säga som en av mina bästa vänner sa till mig;
you're pining for him.
I am, I truly am.
Sincerely Yours,
and we sing, sing without a reason to ever fall in love.
Jag läste nyss igenom alla mina gamla blogginlägg och... Vad annorlunda allting känns, även om det, när jag väl känner efter på riktigt, fortfarande känns precis likadant. Lite svårt att förklara. Vissa saker förändras bara inte. Vissa saker märker man inte har förändrats. Men jag jobbar vidare med mitt liv och mitt självförtroende och min framtid och ibland går det bra, ibland går det mindre bra och ibland går det inte alls, men jag fortsätter. I största allmänhet skulle jag säga att jag är lycklig. Jag är lycklig. Jag är nöjd med mitt liv. Det kan vara lite svårt att tro på när man hört mig vara pessimistisk och negativ (alla har sina svackor, inte minst jag; det gäller att ha tålamod, jag reser mig alltid tillslut), men egentligen är jag faktiskt en optimist, jag är ganska positiv till livet. Jag gillar att se mig själv som sådan, i alla fall.
För att vara ärlig har jag ingen aning vad rubriken har med inlägget att göra, jag bara råkar gilla den låten för tillfället; Can't Catch Tomorrow (Good Shoes Won't Save You This Time) med lostprophets. Ladda ner om ni inte hört den. Den är grymt bra. Och, ja, ett litet avbrott, nu fortsätter vi.
Tre månader. Tre månader har det gått, tre månader har jag väntat; väntat på att det ska svalna, väntat på att det ska gå bort, så jag slipper göra något åt det. Tre månader har gått och jag väntar fortfarande. Jag vet inte vad jag väntar på längre. För det går inte bort, det går uppenbarligen inte bort... Jag tycker att de här tre månaderna har visat att det uppenbarligen inte går bort. För det enda som hänt är att jag är lite mer patetisk och mycket mer kär (fel ordval, det borde stå gillar otroligt mycket) än jag var för tre månader sen när jag inte hade den blekaste aning vad jag gav mig in på.
Jag önskar att någon hade varnat mig för det här då.
Men vänta, någon varnade mig faktiskt. Någon varnade mig och jag tog det inte seriöst. Men det är inte samma sak, sa jag. Jag skulle aldrig kunna känna något sådant. Vet ni, det borde vara brottsligt att låta folk bedöma sin egen förmåga till att känna saker. De underskattar oftast känslorna ganska grovt.
Jag läste mina gamla inlägg och mindes hur ogrumligt lycklig jag var. Eufori, på högsta nivå. Hög på känslorna. Hög på adrenalinet. Allt som krävdes var ett leende, och jag kunde sväva på rosa moln resten av dagen, oblivious to everything else. Det var så barnsligt och oseriöst och fånigt alltihop.
Visst, jag visste alltid att euforin skulle ta slut. Sådant varar inte för alltid. Jag var beredd på det, beredd på att effekterna av kärleksdrogen skulle tyna bort, tillslut försvinna helt; men hur i helvete, hur i helvete skulle jag kunnat vara beredd på vad som följde? På... Det här? Jag trodde att jag skulle lugna ner mig, att jag skulle chilla, bli lite mer... Normal, lite mer mig själv. Landa på marken, nånstans.
Jag har landat på marken. Jag slog i rätt hårt.
Men har jag lugnat ner mig? Har känslorna svalnat? Kanske, men det har inte gjort saken bättre.
Jag har blivit beroende. Jag experimenterade, först något ofrivilligt, sedan otroligt oförsiktigt med kärleksdrogen, och nu är jag fast. Det handlar inte om ruset längre. Det handlar inte om den ogrumliga lyckan. Det handlar om den bottenlösa tomheten som uppstår om jag inte får i mig min dagliga dos. Jag svävar inte på moln av ett leende utan jag sjunker utan det. Det är ett behov och jag lider så lätt av abstinens. Konstant abstinens, konstant hunger efter mer; bara för att hålla mig själv upprätt. Euphoria is a long lost dream of the past.
Jag är otroligt dålig på det här med vad jag vill och vad jag behöver, och att skilja på de två; oftast tror jag att jag behöver det jag bara vill ha. Men det här? Det förvirrar mig. För jag vill att det ska gå bort mer än något annat. Jag vill slippa känna såhär, vill kunna ta tillbaka allting, bli som jag var förut. Betyder det att jag behöver honom..? På riktigt?
Jag tänker säga som en av mina bästa vänner sa till mig;
you're pining for him.
I am, I truly am.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
