Every wasted day is a wasted chance.
Leave the past in the past, gonna find the future.
Ah, jag har saknat Dania. <//3 Knarkat SP's senaste hela semestern och jag ä.l.s.k.a.r. den - det står jag för, även om säkert 99% av alla mina kompisar kommer tycka att jag är urtöntig. Förutom Dania, haha. <3 Det är väl därför jag älskar henne så mycket; i tre år har hon älskat mig, vad jag än gjort.
Innan jag åkte sa jag att jag skulle utnyttja avståndet till att tänka efter. Jag medger, det blev inte så mycket tänkade - det var full fart precis hela veckan. Jag är helt utsliten nu. Men lite har jag tänkt. Och den lilla biten jag har tänkt (då jag inte tänkte på Hatobjektet för att undvika att tänka på F eller tänkte på F för att undvika att tänka på Hatobjektet - mycket underhållande) har räckt ganska långt.
Jag finner det ökat svårt att balansera mitt liv. Det känns som att tiden inte räcker till. Egentligen är det en ganska fantastisk känsla att känna - det får mig att känna mig som om jag gör något. Jag är påväg nånstans. Vart vet jag inte - kanske England, eller USA, kanske blir jag jurist, eller beteendevetare - men jag är påväg. Det finns en mening, även om jag inte är helt säker på vad den är än.
Det känns som att det finns en massa människor jag bryr mig om och inte ens i närheten av tillräckligt mycket tid att vissa hur mycket jag tycker om dem. Som det är spenderar jag redan mer än hälften av min tid med mina vänner. Resten går åt till skolan, och lite till att bara vara. Och ändå räcker det inte. Ändå dröjer det flera veckor innan jag träffar människor som jag egentligen skulle vilja träffa varje vecka, helst flera gånger i veckan; ändå vet jag att folk känner sig bortvalda, ändå vet jag att det verkar som att vissa är viktigare för mig än andra. Och visst - vissa är viktigare för mig än andra. Men tiden räcker inte även om jag prioriterar. Och det känns hemskt att behöva prioritera bland sina vänner.
Och sen förstås, skolan. Alla som känt mig en längre tid vet om vilket skruvat hatkärleksförhållande jag har till skolan. Skolan är jätteviktig för mig - jag tycker att jag bevisade det när jag mer eller mindre uppoffrade min psykiska hälsa för den. På ett sätt vet jag inte vad jag skulle ta mig till utan möjligheten att dränka sig själv i skolarbete. Vad skulle jag göra för att hålla igång? Vad skulle jag göra för att känna som att jag gör något? Att jag är bra på något? För skolan, det är det enda jag alltid varit bra på - jag håller inte på med någon sport, jag spelar inget instrument - men jag är smart, jag vet att jag är smart, även om jag då och då tvivlar på mig själv. Jag har mycket att ge. Och skolan är viktig för mig, just för att jag ska få chansen att ge allt det där. För att jag ska motiveras, för att jag ska orka hålla igång; orka gå vidare, även om jag stöter på motstånd. För varje gång jag gör något riktigt bra mår jag riktigt bra. Och mår jag riktigt bra gör jag riktigt bra saker. Sen får jag riskera att jag mår riktigt dåligt när det inte går fullt så bra som jag hoppats. Och ja, jag vet att jag ställer höga krav. Men jag ställer dem utifrån vad jag vet att jag kan. Och lite måste man pressa sig själv för att ens komma nånvart i livet.
Jag medger, det är inte bara för att jag vill förändra världen som jag pluggar - jag vill tjäna pengar på det. Jag tänker inte ljuga. Jag har alltid sagt att materiella saker inte är allting för mig - att jag inte bryr mig om pengar - att jag skiter fullständigt i om jag är rik eller fattig - men saken är den att, det är inte hela sanningen. Ja, det finns viktigare saker i livet än materiella tillgångar; men att ha pengar, det öppnar så många möjligheter. Har man inte pengar har man ibland inte chansen att uppleva allt det där som är viktigare än pengar. Som att resa. Och göra nya saker. Och inte nog med det, men i den här världen är pengar makt - har man pengar kan man påverka. Det är förjävligt, men sant. Sen skulle jag inte ha något emot att gå runt i plagg som kostar mer än vissa tjänar på en månad. Jag skulle inte ha något emot att bo på världens enda sjustjärniga hotell och leva ett liv i lyx. På ett sätt är det en del av vad jag vill uppnå med mitt liv. Ekonomisk stabiletet. Finansiell säkerhet. Och det gör mig inte ytlig.
Så, förutom att förändra, och bli rik, vad vill jag göra? Jag vill skriva. Det har jag vetat länge. Någon har sagt, att ingen inte skriver för pengar; men det är inte för pengar jag skriver. Det är för att nånstans inom mig hoppas jag att någon läser det jag skrivit och tar till sig det. Att någon rycker till, reagerar; känner igen sig, eller börjar fundera. Att jag någonstans når ut till folk och "hit a nerve". För ord är så mäktiga om man vet hur man använder dem. De kan få folk att skratta tills de gråter, eller gråta tills de skrattar - de kan få de mäktigaste att falla - de är som röntgenstrålar, de går igenom allt.
Jag säger alltid att man inte ska älta det förflutna, och sen kommer jag på mig själv med att själv aldrig gå vidare ifrån det; jag bara förtränger, låter bli att tänka. Som att jag kan det där med att lära sig av sina misstag i teorin men aldrig lyckas i praktiken. Men nu har det hänt något. Jag vet inte vad det är, men jag kom på det på planet hem - även om jag försöker älta, om jag försöker tänka på det som hänt och ångra mig - så... Känns det inte. Jag ångrar ingenting längre. Jag önskar inte att jag gjort saker annorlunda. För första gången kan jag se på mitt liv och känna mig likgiltig. Det låter hemskt, varför skulle man vilja vara likgiltig mot sitt eget liv? Men det är så lättande. Jag känner mig så fri. Jag kan inte skruva tillbaka tiden. Jag kan inte ändra det som redan är gjort men jag kan göra något som förändrar. Jag kan skriva historia; och det gör jag mycket hellre än försöker skriva om den.
Så, det finns en mening. Kanske har jag funnit den. Annars finner jag den tids nog. Men en sak vet jag; om jag lär mig skriva historia, lär mig skriva som röntgenstrålar; då behöver jag egentligen inget annat.
Sincerely Yours,
Ah, jag har saknat Dania. <//3 Knarkat SP's senaste hela semestern och jag ä.l.s.k.a.r. den - det står jag för, även om säkert 99% av alla mina kompisar kommer tycka att jag är urtöntig. Förutom Dania, haha. <3 Det är väl därför jag älskar henne så mycket; i tre år har hon älskat mig, vad jag än gjort.
Innan jag åkte sa jag att jag skulle utnyttja avståndet till att tänka efter. Jag medger, det blev inte så mycket tänkade - det var full fart precis hela veckan. Jag är helt utsliten nu. Men lite har jag tänkt. Och den lilla biten jag har tänkt (då jag inte tänkte på Hatobjektet för att undvika att tänka på F eller tänkte på F för att undvika att tänka på Hatobjektet - mycket underhållande) har räckt ganska långt.
Jag finner det ökat svårt att balansera mitt liv. Det känns som att tiden inte räcker till. Egentligen är det en ganska fantastisk känsla att känna - det får mig att känna mig som om jag gör något. Jag är påväg nånstans. Vart vet jag inte - kanske England, eller USA, kanske blir jag jurist, eller beteendevetare - men jag är påväg. Det finns en mening, även om jag inte är helt säker på vad den är än.
Det känns som att det finns en massa människor jag bryr mig om och inte ens i närheten av tillräckligt mycket tid att vissa hur mycket jag tycker om dem. Som det är spenderar jag redan mer än hälften av min tid med mina vänner. Resten går åt till skolan, och lite till att bara vara. Och ändå räcker det inte. Ändå dröjer det flera veckor innan jag träffar människor som jag egentligen skulle vilja träffa varje vecka, helst flera gånger i veckan; ändå vet jag att folk känner sig bortvalda, ändå vet jag att det verkar som att vissa är viktigare för mig än andra. Och visst - vissa är viktigare för mig än andra. Men tiden räcker inte även om jag prioriterar. Och det känns hemskt att behöva prioritera bland sina vänner.
Och sen förstås, skolan. Alla som känt mig en längre tid vet om vilket skruvat hatkärleksförhållande jag har till skolan. Skolan är jätteviktig för mig - jag tycker att jag bevisade det när jag mer eller mindre uppoffrade min psykiska hälsa för den. På ett sätt vet jag inte vad jag skulle ta mig till utan möjligheten att dränka sig själv i skolarbete. Vad skulle jag göra för att hålla igång? Vad skulle jag göra för att känna som att jag gör något? Att jag är bra på något? För skolan, det är det enda jag alltid varit bra på - jag håller inte på med någon sport, jag spelar inget instrument - men jag är smart, jag vet att jag är smart, även om jag då och då tvivlar på mig själv. Jag har mycket att ge. Och skolan är viktig för mig, just för att jag ska få chansen att ge allt det där. För att jag ska motiveras, för att jag ska orka hålla igång; orka gå vidare, även om jag stöter på motstånd. För varje gång jag gör något riktigt bra mår jag riktigt bra. Och mår jag riktigt bra gör jag riktigt bra saker. Sen får jag riskera att jag mår riktigt dåligt när det inte går fullt så bra som jag hoppats. Och ja, jag vet att jag ställer höga krav. Men jag ställer dem utifrån vad jag vet att jag kan. Och lite måste man pressa sig själv för att ens komma nånvart i livet.
Jag medger, det är inte bara för att jag vill förändra världen som jag pluggar - jag vill tjäna pengar på det. Jag tänker inte ljuga. Jag har alltid sagt att materiella saker inte är allting för mig - att jag inte bryr mig om pengar - att jag skiter fullständigt i om jag är rik eller fattig - men saken är den att, det är inte hela sanningen. Ja, det finns viktigare saker i livet än materiella tillgångar; men att ha pengar, det öppnar så många möjligheter. Har man inte pengar har man ibland inte chansen att uppleva allt det där som är viktigare än pengar. Som att resa. Och göra nya saker. Och inte nog med det, men i den här världen är pengar makt - har man pengar kan man påverka. Det är förjävligt, men sant. Sen skulle jag inte ha något emot att gå runt i plagg som kostar mer än vissa tjänar på en månad. Jag skulle inte ha något emot att bo på världens enda sjustjärniga hotell och leva ett liv i lyx. På ett sätt är det en del av vad jag vill uppnå med mitt liv. Ekonomisk stabiletet. Finansiell säkerhet. Och det gör mig inte ytlig.
Så, förutom att förändra, och bli rik, vad vill jag göra? Jag vill skriva. Det har jag vetat länge. Någon har sagt, att ingen inte skriver för pengar; men det är inte för pengar jag skriver. Det är för att nånstans inom mig hoppas jag att någon läser det jag skrivit och tar till sig det. Att någon rycker till, reagerar; känner igen sig, eller börjar fundera. Att jag någonstans når ut till folk och "hit a nerve". För ord är så mäktiga om man vet hur man använder dem. De kan få folk att skratta tills de gråter, eller gråta tills de skrattar - de kan få de mäktigaste att falla - de är som röntgenstrålar, de går igenom allt.
Jag säger alltid att man inte ska älta det förflutna, och sen kommer jag på mig själv med att själv aldrig gå vidare ifrån det; jag bara förtränger, låter bli att tänka. Som att jag kan det där med att lära sig av sina misstag i teorin men aldrig lyckas i praktiken. Men nu har det hänt något. Jag vet inte vad det är, men jag kom på det på planet hem - även om jag försöker älta, om jag försöker tänka på det som hänt och ångra mig - så... Känns det inte. Jag ångrar ingenting längre. Jag önskar inte att jag gjort saker annorlunda. För första gången kan jag se på mitt liv och känna mig likgiltig. Det låter hemskt, varför skulle man vilja vara likgiltig mot sitt eget liv? Men det är så lättande. Jag känner mig så fri. Jag kan inte skruva tillbaka tiden. Jag kan inte ändra det som redan är gjort men jag kan göra något som förändrar. Jag kan skriva historia; och det gör jag mycket hellre än försöker skriva om den.
Så, det finns en mening. Kanske har jag funnit den. Annars finner jag den tids nog. Men en sak vet jag; om jag lär mig skriva historia, lär mig skriva som röntgenstrålar; då behöver jag egentligen inget annat.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
