hyperaktivitet

Den senaste tiden har jag tänkt på Gud och vad det egentligen är jag tror på. Ibland är det så förbannat svårt, förstår ni. Det känns som om alla överger en, ingen stannar kvar, ingen älskar en. Inte ens Gud. Så igår (fredag den 6 juni) satt jag länge på trappan utanför kyrkan (en och en halv timme, faktiskt) och bara tänkte. Jag funderade på Gud och på allt. Och jag bad och jag stirrade rakt framför mig tills jag inte orkade stirra mer. Jag kom inte fram till något mer än att det är så otroligt vad det egentligen är jag tror på. För jag är kristen och jag tror på Jesus och Gud och Nya Testamentet i bibeln. Jag tror på vad Jesus lärde ut, jag tror på kärleken och jag tror på att allting kommer att bli bra igen. Jag tror på att Gud har en plan för varenda liten människa och att han sitter där och planerar allt som händer, för varje individuell person. Jag tror på att han har ont när vi har ont, jag tror på att han gråter när vi är ledsna och skrattar för sig själv när vi drar våra dåliga skämt. Han ler när vi är glada och han faller när vi faller. Han lever med oss och i oss, han lever för att vi ska få det så bra som möjligt. Och ibland blir det bra, men ibland blir det dåligt. För vi har vår fria vilja, vi gör som vi vill och vi skyller på Gud när det går fel. Jag vet att jag gör det i alla fall.
I alla fall.
Jag bad till Gud och bad honom att använda mig, jag bad honom att han skulle tala genom mig och det kanske han gjorde, jag har ingen aning. Fast det känns som att nästan alla som steg på den där Cafébussen drev med mig. En snubbe (som vet vem han är om han skulle läsa det här - men ofta) sa att han respekterade oss för att vi visade kärlek även mot de som varken visade respekt eller glädje tillbaka. Vi jobbade för Gud och vi visade kärlek till alla, alla var välkomna och så vidare, och så vidare. And it kind of made me remember. Jag kom ihåg varför jag älskar att stå på en buss och ge kaffe till de som inte vet bättre än att dra ut på krogen och supa sig fulla för att det är kul att så och spy i en buske. Han påminde mig om att det kanske inte alls var bara för att träffa människor som man stod där och var trevlig och snäll, även om man egentligen hade lust att kasta termosar på folk när de drev med en för att man vågar tro på Gud. Så tack, för det behövde jag.
I alla fall.
Det blev ett väldigt rörigt inlägg, det förstår jag med, men jag är tvungen till att försöka sätta ord på vad det är som rör sig i mitt huvud, för jag kommer att få ett psykbryt om jag inte gör det. Fast jag blev nog mer förvirrad efter att jag skrev detta. Nåja, kanske är det någon som fattar vad det är jag menar. Bättre det än inget. Typ.