hyperaktivitet

Oj, glömde jag nämna det? Jag åker till USA imorgon. Fast, vid det här laget borde alla veta om det... Jag tjatar om det rätt mycket. Jag kan inte låta bli. Första gången, så jag är väldigt uppspelt.

Jag kommer att sakna er, förstås. Och med "er" menar jag mina vänner; jag antar att det är ni som läser här. Jag har nyligen drabbats av en enorm våg av ömhet gentemot mina nära och kära, en slags... Uppskattning, som jag inte kan sätta fingret på. Som en uppenbarelse, fast det i grund och botten bara är helt uppenbart. Att jag älskar er. Det är den mest självklara sanning jag kan frambringa.
Mina tankar om mig själv... Varierar, så att säga. Jag har många egenskaper; vissa av dem bra, vissa av dem mindre bra. Vissa skulle jag kunna leva utan. Eller, jag skulle inte ha något emot det. Fast, om situationen förändras, och omständigheterna är annorlunda, då kan samma drag som tidigare var bra bli en svaghet, och samma brist som tidigare var dålig en styrka. Det beror faktiskt helt på sammanhanget. Med andra ord både älskar och hatar jag mig själv; hela mig, uti alla mina små vrår.
Det här är en cliché, en upprepad sådan. Men det underbaraste med mina vänner är inget av följande:
att de är de mest intressanta, fantastiska och unika personerna någon, att vi har mycket gemensamt men samtidigt kompletterar varandra, att vi delar vår (möjligen något dåliga) humor, att vi alltid har roligt, att de får mig att skratta, att de låter mig glömma mina beskymmer en stund, att jag kan prata med dem om allt, att de alltid lyssnar, att de försöker förstå, att de tröstar mig, att de hjälper mig, att de ser till att jag ställer mig upp igen, att de tror på mig oavsett hur hopplöst det verkar, att de aldrig lämnar mig, att de aldrig sviker mig, att jag känner mig säker, att jag kan vara mig själv omkring dem...
Nej, det underbaraste och bästa och... Nödvändigaste, med mina vänner, är att de älskar mig trots att de känner mig. De känner mig, liksom. De vet (nästan) allting om mig, de har sett mig vara förbannad, besviken, sårad, sårande, självisk, hemsk och allmänt vara den lägsta, värsta person jag känner till, och de älskar mig ändå. De ser något vackert hos mig, trots allt. Och det betyder mycket.

Jag hittade en gammal text som säger allt.

Till de som har en speciell plats i mitt hjärta.
Till de som lyssnar på mig när jag vill berätta.
Till de som berättar för mig när jag vill veta.
Till de som verkligen ser mig för den jag är.
Till de som skrattar med mig när allt är bra.
Till de som gråter med mig när inget är bra.
Till de som uppriktigt talat bryr sig om mig.
Till de som alltid kommer betyda för mig.
Till de vackra i själen och vackra på riktigt.
Till de underbaraste meningarna med livet.
Till de jag älskar och de som älskar mig.
Till mina Vänner och mina Viktiga.

Det finns bara ett ord; Ni = Kaerlek <3

You inspire me to try and be a better person to myself. No matter what issue I'm going through you inspire me to get through it. And if I don't get through it, you inspire me to keep trying, to carry on, until I finally get over it. And the day I finally get over it... I'll know who to thank. I'll thank you. I'll thank you for standing by my side, for never giving up on me, for being there for me, through the good and the bad, and always keeping faith in me. I'll thank you for just being you. Because you inspire me. It's gonna be one hell of a ride. But with you by my side it's bound to be worth it.

Sincerely Yours,



... Bekvämt. Trivsamt. Och det syns tydligt. Så bekvämt är det, så mycket trivs vi med varandra; det klickar, är naturligt. Vårt rörelsemönster är naturligt. Vår konversation är naturlig. Vi följer varandra, smidigt, automatiskt och utan att ifrågasätta det, ifrågasätta processen. Känna sig hemma, kallas det.