Spökflickan strikes again.

Ghost Man On Third, och min kärlek till den låten... Den varierar. Det är klart att jag alltid älskar den, det är Taking Back Sunday for crying out loud, men detta spår, mer än något annat, är väldigt personligt anknutet. En lång period i mitt liv såg jag GMOT som "the soundtrack of my life" - en ganska deprimerande tanke, inser jag efteråt, men det tyckte jag inte då. Jag tycker egentligen inte att det är en särskilt deprimerande låt nu heller. Det är ju verkligheten, inget mer, inget mindre. Vilket antagligen bevisar varför jag relaterat till den så mycket. Och fortfarande gör det, med jämna mellanrum.

Alla har svackor, det inser även jag. Och jag hoppas att alla inser att även jag tillhör "alla". Nu är jag inte så säker på ordvalet, men det fick bli svackor, allt annat lät antingen lite för milt eller lite för grovt för att beskriva dessa perioder. Tänker även förvarna eventuella läsare att nästkommande paragraf är 1) ganska tonårshormonell och 2) otroligt jobbig för mig att skriva. En del av mig vill fortfarande låta bli, men den delen som vet att detta skrivande är nödvändigt fortsätter att knappa på tagentbordet. Det kommer förmodligen ändå inte bli som jag tänkt mig, och jag kommer låta bli att ta med hälften av det som borde tas med, men då gjorde jag i alla fall ett försök. Det är försöket som räknas, eller hur?

Svackorna, de har väl kommit och gått sen jag var elva år gammal, grovt räknat. Ibland har de stannat en längre tid, ibland har de dykt upp så kort tid med så korta mellanrum, nästan som ett blinkande, att jag undrar om de någonsin gått bort helt. Jag vet, det är det här som kallas att växa upp. Jag har redan sett det från det stora hela. Jag har tagit in ett större perspektiv. Men nu skriver jag ifrån mitt perspektiv, och Jag är flickan som befinner sig mitt i en fem år lång svacka, även känd som tonåren, och börjar undra om det inte ska ta slut snart. Varje gång det känns som det är över, som att jag kan andas ut, så kommer allting krypandes tillbaka; innehållet i lådorna under sängen som man bara tar fram om natten. Men vad innehåller lådorna? Vad är det jag är så mån om att hålla undan på dagen?

Osäkerheten, paranoian, det dåliga självförtroendet. En slags emotionell självdestruktivitet. Vi är ju alla smått masochistiska, och för att ytterligare en gång citera Dania: det ligger i själen. Och allt annat som jag förknippar med den lite mörkare och lite mer komplexa sidan av mig. Alla har väl en sån, eller?

Ett tag sen var det omöjligt att låta andra möta den sidan. Sen blev det gradvis enklare, och tillslut var jag nästan inte rädd för det längre, det var så naturligt. Att folk visste. Att de omkring mig, de som spelade roll, det var helt okey att de visste. Sen... Jag vet inte, jag började sålla ut små detaljer. Jag gav dem sanningen, men just de där detaljerna, så mycket man kan lämna utanför historian utan att det blir en lögn, de behöll jag för mig själv. Och sen började jag sålla ut delar av historian, för att de kändes mindre viktiga; som när man klipper i en film, och tar bort onödiga scener. Nu blir det bara svårare och svårare att förklara mig själv för folk. Jag sållar hela tiden ut, och med jämna mellanrum avslöjar jag allt. Det är enklast så. Att vänta till den absolut sista sekunden innan jag ger upp. När jag vet att jag inte klarar det längre, inte själv i alla fall, och äntligen ropar efter hjälp. Något sådant...

Jag blev räddare, tror jag. Och mer försiktig. Efter händelserna det senaste året... Jag vet inte, jag tror inte att jag är gjord för förhållanden. Jag har förhållanden med mina bästa killkompisar som ersätter eventuella romantiska förhållanden; för ärligt talat, steget mellan mina sådana relationer och det jag vill ha i en kärleksrelation är inte så stort. Faktiskt, så är det steget endast sexuellt. Allt annat intimt har jag redan haft. Att höra ihop med någon, det har jag redan haft. Att känna som att det jag och någon har är annorlunda och unikt och att ingen annan förstår det; det har jag också redan haft. Senaste gången det hände blev det för mycket för mig. Alla andra gånger, då har jag kunnat repa mig. Det här var något annat. Det här var djupare. Och jag tror inte att jag kan repa mig, i alla fall aldrig, aldrig bli som jag var förut. Det gjorde för ont den här gången. Att känna sig ersättbar.

Det är just det där, att känna sig ersättbar, som gör att mina lådor under sängen hela tiden fylls.
Och jag klarar det inte längre. Jag kan inte fylla dem mer utan att de spricker.

Sincerely Yours,

None

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0