She falls asleep and all she thinks about is you.
She falls asleep and all she dreams about is you.
When she's asleep the air she's breathing is for you.
You're why she wants to live. She's not got that much more to give.
Den bästa, och samtidigt värsta, tiden på dygnet är precis innan jag somnar. När jag krypit ner under täcket och bara ligger i sängen och... Existerar. Ensam, men ändå inte. Utanför fönstret hörs det liv och rörelse, en bil som kör iväg, ett gäng killar som skriker och har sig; och från vardagsrummet likaså, fast ljuden kommer ifrån TVn. Det är så fysiskt nära men jag känner mig ändå långt borta.
Isolerad, som om jag vore den enda människan kvar på jorden.
Det är den tiden på dygnet då jag kan vara vem jag vill och leva vilket liv jag behagar. Jag sluter ögonen och låter fantasin ta tag i mig, omsluta mig och föra mig till en plats jag annars aldrig besöker, en drömvärld bortom kreativitetens gränser. Det handlar inte om det mest spektakulära jag kan tänka mig; det handlar om det jag innerst, innerst inne längtar efter. Mina djupaste önskningar.
Det är också den tiden på dygnet då Verkligheten hinner ikapp mig snabbare.
Allt det där som jag lägger undan på dagen, det som jag packar ner i små lådor och skjuter under sängen, det är då det plockas fram och dammas av. Som gamla klädesplagg som jag tar fram, en och en, och provar för att se om de fortfarande passar. Det är jobbigt när jag märker att de är precis i min storlek. Ännu jobbigare att jag varendaste gång hoppas att de inte är det, att jag växt ur dem.
Man känner saker starkare på natten, verkar det som. All lycka och förväntan blir till rastlöshet, man vrider och vänder sig på madrassen, täcket snor sig kring midjan och man kan inte lugna ner sig, då när man behöver det som mest. Jag har inte så mycket emot detta. Jag är hyperaktiv vis-á-vis á nature. Det som spelar roll, som märks mest och som utpräglar mina nätter är att jag minns, jag minns allting jag förtränger. Om dagarna håller jag ständigt igång för att undvika detta - alla som känner mig, åtminstone Dania, är väl medvetna om det. Att jag inte tycker om att tänka. Eller, jag tycker om att tänka, bara jag får välja vad jag tänker på. Och jag väljer alltid bort det här. Ångesten, oron. Den obehagliga delen av att vara mig. Oavsett hur långt jag drömmer mig bort, oavsett hur mycket jag hoppas, vaknar jag tillslut upp innan jag ens hinner somna. Och jag vet. Jag bara vet att när jag tar på mig kläderna kommer de att sitta som skräddarsydda på mig. Och varje gång hatar jag att inse det.
Sincerely Yours,
When she's asleep the air she's breathing is for you.
You're why she wants to live. She's not got that much more to give.
Den bästa, och samtidigt värsta, tiden på dygnet är precis innan jag somnar. När jag krypit ner under täcket och bara ligger i sängen och... Existerar. Ensam, men ändå inte. Utanför fönstret hörs det liv och rörelse, en bil som kör iväg, ett gäng killar som skriker och har sig; och från vardagsrummet likaså, fast ljuden kommer ifrån TVn. Det är så fysiskt nära men jag känner mig ändå långt borta.
Isolerad, som om jag vore den enda människan kvar på jorden.
Det är den tiden på dygnet då jag kan vara vem jag vill och leva vilket liv jag behagar. Jag sluter ögonen och låter fantasin ta tag i mig, omsluta mig och föra mig till en plats jag annars aldrig besöker, en drömvärld bortom kreativitetens gränser. Det handlar inte om det mest spektakulära jag kan tänka mig; det handlar om det jag innerst, innerst inne längtar efter. Mina djupaste önskningar.
Det är också den tiden på dygnet då Verkligheten hinner ikapp mig snabbare.
Allt det där som jag lägger undan på dagen, det som jag packar ner i små lådor och skjuter under sängen, det är då det plockas fram och dammas av. Som gamla klädesplagg som jag tar fram, en och en, och provar för att se om de fortfarande passar. Det är jobbigt när jag märker att de är precis i min storlek. Ännu jobbigare att jag varendaste gång hoppas att de inte är det, att jag växt ur dem.
Man känner saker starkare på natten, verkar det som. All lycka och förväntan blir till rastlöshet, man vrider och vänder sig på madrassen, täcket snor sig kring midjan och man kan inte lugna ner sig, då när man behöver det som mest. Jag har inte så mycket emot detta. Jag är hyperaktiv vis-á-vis á nature. Det som spelar roll, som märks mest och som utpräglar mina nätter är att jag minns, jag minns allting jag förtränger. Om dagarna håller jag ständigt igång för att undvika detta - alla som känner mig, åtminstone Dania, är väl medvetna om det. Att jag inte tycker om att tänka. Eller, jag tycker om att tänka, bara jag får välja vad jag tänker på. Och jag väljer alltid bort det här. Ångesten, oron. Den obehagliga delen av att vara mig. Oavsett hur långt jag drömmer mig bort, oavsett hur mycket jag hoppas, vaknar jag tillslut upp innan jag ens hinner somna. Och jag vet. Jag bara vet att när jag tar på mig kläderna kommer de att sitta som skräddarsydda på mig. Och varje gång hatar jag att inse det.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
