Jinx me something crazy.
Jag har inget vettigt att blogga om. Jag har så lite vett, punkt, att jag bloggar om att inte ha något vettigt att blogga om. Det är inte det att jag inte har något att säga, jag vill bara inte säga det; inte här, inte nu. Inte för er. Kanske inte ens för mig själv? Jag vet inte, vetandet har tagit semester.
Jag vet inte varför jag skriver det här. Det är en övning, men jag vet samtidigt inte riktigt i vad. Det känns som att jag borde veta, men jag vet att jag inte kan veta, för vetandet är inte närvarande.
Istället citerar jag Dania: "Det känns som att allting du gör är en övning i något."
Allting jag gör är en övning i något. Ett test, en utmaning. Det är kul att pröva sig själv; speciellt när man klarar det. Inte lika kul om man misslyckas, men då måste oftast ingen veta om det, och man själv har lätt för att glömma. Det känns som att minnet förtränger saker enklare om ingen annan är inblandad. Ingen som kan påminna en, ingen som kan se på en med den där nedlåtande, eller ännu värre, förebrående blicken. Blickar som i lagom dosor kan driva en men när de blir för mycket endast driver en till vansinne. Jag inser att gränsen mellan dem är hårfin; sekunden man går ifrån att vara en självständig, insiktsfull ung kvinna till att vara en mentalt rubbad och smått labil tonårsflicka. Oftast övar jag mig i att hålla mig till en sida - den resterande tiden övar jag mig i att ta mig tillbaka till sagda sida och samtidigt få det att se ut som om jag aldrig lämnade den. Något jag blivit rätt bra på.
Dagens Uppenbarelse:
Det är läskigt hur mycket man dömer folk. Det är läskigt hur fel man kan ha, och det är läskigt hur mycket andras åsikter kan vilseleda en till att ha så fel. Det är läskigt att man kanske hade rätt från första början, men ingen trodde på en; för ingen litar mer på någons obevisade instinkt, än de litar på det de ser med sina egna ögon. Men läskigare än det är hur enkelt det är att lura folk till att bedöma en på det sätt man vill att de ska. Och läskigast av allt är att man inte kan sluta när man väl börjat.
Sincerely Yours,
Jag vet inte varför jag skriver det här. Det är en övning, men jag vet samtidigt inte riktigt i vad. Det känns som att jag borde veta, men jag vet att jag inte kan veta, för vetandet är inte närvarande.
Istället citerar jag Dania: "Det känns som att allting du gör är en övning i något."
Allting jag gör är en övning i något. Ett test, en utmaning. Det är kul att pröva sig själv; speciellt när man klarar det. Inte lika kul om man misslyckas, men då måste oftast ingen veta om det, och man själv har lätt för att glömma. Det känns som att minnet förtränger saker enklare om ingen annan är inblandad. Ingen som kan påminna en, ingen som kan se på en med den där nedlåtande, eller ännu värre, förebrående blicken. Blickar som i lagom dosor kan driva en men när de blir för mycket endast driver en till vansinne. Jag inser att gränsen mellan dem är hårfin; sekunden man går ifrån att vara en självständig, insiktsfull ung kvinna till att vara en mentalt rubbad och smått labil tonårsflicka. Oftast övar jag mig i att hålla mig till en sida - den resterande tiden övar jag mig i att ta mig tillbaka till sagda sida och samtidigt få det att se ut som om jag aldrig lämnade den. Något jag blivit rätt bra på.
Dagens Uppenbarelse:
Det är läskigt hur mycket man dömer folk. Det är läskigt hur fel man kan ha, och det är läskigt hur mycket andras åsikter kan vilseleda en till att ha så fel. Det är läskigt att man kanske hade rätt från första början, men ingen trodde på en; för ingen litar mer på någons obevisade instinkt, än de litar på det de ser med sina egna ögon. Men läskigare än det är hur enkelt det är att lura folk till att bedöma en på det sätt man vill att de ska. Och läskigast av allt är att man inte kan sluta när man väl börjat.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
