hyperaktivitet

Even the loudest colours and most radiant scents
Some day fade away
Like all the shades and sounds of a broken symphony
Painted in tones of gray

Idag började jag tänka på varför jag skriver blogg. Jag vet varför jag skriver, och vid det här laget borde alla andra också veta. Jag skriver för att jag älskar det (så enkelt var det, liksom). Jag skriver för att hantera saker. Jag skriver för att det hjälper min hjärna att organisera sig och mitt hjärta att fatta beslut. Jag skriver för att uttrycka mina åsikter. Jag skriver för att få utlopp för mina känslor. Jag skriver för att påverka. Jag skriver för att det är kul. Jag skriver för att jag vill bli bättre på det. Och just den här bloggen, skriver jag av alla dessa anledningar, och jag skriver på svenska för att jag personligen anser att jag är sämre på det. Fast å andra sidan, det är roligare att skriva på engelska. Det finns ett större vokabulär. Det är lättare att fylla ut texten, få den att flyta på och låta... Vacker, så att säga. Att jag sedan varken kan de grammatiska reglerna eller ändrar stil när jag byter språk...

De senaste dagarna har varit hektiska. Inte för att jag är stressad, men för att jag har gjort väldigt mycket. Hela jag är trött; inte bara kroppen, utan också huvudet. Jag har tänkt och känt mycket. Men jag tänker och känner i allmänhet dubbelt så mycket som jag borde; jag överanalyserar ju, trots allt.

Det här är en övning i att beskriva min tanke-/känsloverksamhet. Inte så mycket för att jag vill att andra ska veta, mest för att jag vill se om jag klarar av det. Om jag förstår mig själv så pass bra.
När jag tänker brukar det hända fort. Eller, det börjar sakta och fortsätter i en relativt oförändrad takt, fram till att jag helt plötsligt inser det ena efter det andra och sen hänger jag knappt med i min egen tankegång. Oftast pratar jag om mina uppenbarelser när jag får dem. Det är, trots allt, att tänka högt.
Jag är en väldigt känslomässig person, och jag styrs av mina känslor, min instinkt och mina impulser. För att vara en otroligt intuitiv person har jag ett ovanligt tvångsartat behov av att kunna förklara det min intuition förstår direkt. Att kunna organisera och kategorisera allting. Det är jobbigt, för det tar väldigt mycket av min energi. Det är något jag försöker arbeta bort; därför tänker jag inte gå in på det här.
Nå, jag är väldigt medveten om att känslan som styr mig mest är min stolthet, om man nu kan kalla det en känsla. I mitt fall är det mer av en egenskap. Jag är otroligt, jobbigt och nästan outhärdligt stolt, och det leder till oerhört mycket rädsla. Jag som varken är rädd för att ta extrema hälsorisker eller till och med för att dö; men jag kan inte älska folk gränslöst, och jag kan inte släppa på min självständighet. Jag vägrar bli avslagen eller lämnad. Jag vägrar såras, delvis för att det gör ont, mest för att andra kan se att det gör ont. Jag skulle inte ha något emot smärtan om ingen annan visste om den.
Och det är väl därför jag stänger ner delar av mig och aldrig talar om dem. Syns inte, finns inte.
Men nu har jag grävt upp en sådan del, och då slår det mig; deras fientlighet, den svider. Faktum att de inte tycker om mig gör ont. Jag vill att de ska tycka om mig. Jag vill vara mig själv och inte bry mig vad någon tycker om mig; såvida de tycker om mig, punkt. Ironiskt, eller hur? Vissa dagar är värre än andra, vissa dagar är till och med nästan bra - självförtroendet varierar ungefär lika mycket som jag gör. Jag, med alla mina personligheter, alla mina stilar, alla mina humör. Det slår mig att jag både älskar mig själv och hatar mig själv. Och att jag är rädd för att vara oälskbar. Det slår mig att det är därför jag vill vara fri från andra. Och sen gräver jag ner den tanken, gräver ner de känslorna, och så får de ligga där. Syns inte, finns inte.

Sincerely Yours,