What's your favorite scary movie?
What's your biggest fear?
Frågan har så många svar. De vanligaste rädslorna är att man ska bli utanför, att man inte ska ha en flock och att man ska bli lämnad ensam. Anledningen till att ingen svarar det på frågor om vad folk är mest rädda för är för att det ligger så djupt att det är en instinkt. Folk tänker inte på det. Men jag ser det. Och jag har ju trots allt ögon. Mina egna rädslor är komplexa. För att rädsla frambringar sådan ångest, så vill jag egentligen inte tänka på dem. Det är först i mörkret det kommer fram. Jag är rädd för väldigt mycket, faktiskt. Fysiska saker, som att saker kryper över mig när jag inte kan få bort dem, för att jag inte ser vad det är (känslan av något som kryper på mig är så otroligt äcklig). Jag är rädd för att bli blind, eller för att förlora hörseln eller för att bli stum, för jag älskar mina sinnen, de är så komplexa. Jag är rädd för att någon ska röra vid mig när jag inte är med på det, på grund av saker som hänt i mitt förflutna. Men jag är också rädd för psykiska saker. Som att komma någon nära, att lita på folk. Jag är rädd för att inte bli älskad så mycket att jag hellre bryter kontakten med folk än att riskera att de sårar mig på riktigt.
Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om.
Rädsla... Vi jobbade med rädsla i Svenska A. Då pratade vi om lite olika saker. Vi höll tal om rädsla. De flesta drog upp något ytligt (precis vad man kan förvänta sig när det gäller min klass), men vissa gick verkligen djupare. Vissa pratade om vad som skrämde dem, ordentligt. Och när vi pratar om killar på 16 år vars egna åsikter knappt sträcker sig längre än nässpetsen så var det starkt gjort av dem. Själv pratade jag om att man måste lära sig att bli rädd. Men det är för att jag inte gillar när folk hör vad jag har att säga och sedan vänder det emot mig.
Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om heller.
Jag skulle beskriva min rädsla för demoner. För att djävulen skulle hitta ett sätt att besitta mig. Men nu orkar jag inte skriva om det längre. För jag är inte rädd.
"Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." - Joh. 14:27
Vad mer behöver man? Gud äger.
Frågan har så många svar. De vanligaste rädslorna är att man ska bli utanför, att man inte ska ha en flock och att man ska bli lämnad ensam. Anledningen till att ingen svarar det på frågor om vad folk är mest rädda för är för att det ligger så djupt att det är en instinkt. Folk tänker inte på det. Men jag ser det. Och jag har ju trots allt ögon. Mina egna rädslor är komplexa. För att rädsla frambringar sådan ångest, så vill jag egentligen inte tänka på dem. Det är först i mörkret det kommer fram. Jag är rädd för väldigt mycket, faktiskt. Fysiska saker, som att saker kryper över mig när jag inte kan få bort dem, för att jag inte ser vad det är (känslan av något som kryper på mig är så otroligt äcklig). Jag är rädd för att bli blind, eller för att förlora hörseln eller för att bli stum, för jag älskar mina sinnen, de är så komplexa. Jag är rädd för att någon ska röra vid mig när jag inte är med på det, på grund av saker som hänt i mitt förflutna. Men jag är också rädd för psykiska saker. Som att komma någon nära, att lita på folk. Jag är rädd för att inte bli älskad så mycket att jag hellre bryter kontakten med folk än att riskera att de sårar mig på riktigt.
Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om.
Rädsla... Vi jobbade med rädsla i Svenska A. Då pratade vi om lite olika saker. Vi höll tal om rädsla. De flesta drog upp något ytligt (precis vad man kan förvänta sig när det gäller min klass), men vissa gick verkligen djupare. Vissa pratade om vad som skrämde dem, ordentligt. Och när vi pratar om killar på 16 år vars egna åsikter knappt sträcker sig längre än nässpetsen så var det starkt gjort av dem. Själv pratade jag om att man måste lära sig att bli rädd. Men det är för att jag inte gillar när folk hör vad jag har att säga och sedan vänder det emot mig.
Men det var inte det som det här inlägget skulle handla om heller.
Jag skulle beskriva min rädsla för demoner. För att djävulen skulle hitta ett sätt att besitta mig. Men nu orkar jag inte skriva om det längre. För jag är inte rädd.
"Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa." - Joh. 14:27
Vad mer behöver man? Gud äger.
Kommentarer
Trackback
