hyperaktivitet

En konversation med Maria fick mig att tänka (the crowd goes GASP). Rollspel, det är något jag har kört på länge, faktiskt. Alltså, rollspel som i att man sitter framför en skärm och man skriver, en historia skapas, med hjälp av flera olika personer det är en historia, men man får flera perspektiv. Jag älskar det. Jag tror jag började någon gång när jag blev medlem på Hoggy (hogwarts.nu, som förövrigt är nerlagt), vilket var runt när första Harry Potter-filmen kom ut, när jag var 10 (eftersom jag minns att jag "smög" in på bion för att jag inte var tillräckligt gammal för att se den utan en förälder, jag och min kompis klädde oss så "vuxet" som möjligt och vi kom in, men jag tvivlar att det var för hur vi klädde oss, jag hade gula byxor som vi klippte sönder upp till knäna, så att det blev fransar.. MEN I ALLA FALL). Fast då var det inte så seriöst. Det handlade mestadels om att "köpa klänningar". Efter ett tag så tröttnade jag och jag glömde bort Hoggy. Men så av någon anledning började jag igen, jag kommer inte ihåg varför. Tror att det var för att jag kom ihåg att jag var medlem på den där sidan. Jag hittade till Sjön (ett forum till för att rollspela) och jag såg hur häftiga alla var. Hur underbart det var att hitta på en historia med text. Genom att skriva. Något jag visste hur man gjorde. Det var inget spel, men det var inte verklighet heller. Man gick in i en männska man inte var. Jag älskade det. Och jag skapade en användare som hette Laura Snape och jag började rollspela. Först hade jag bara en karaktär, Laura Snape. Men det var genom henne jag träffade två av de viktigaste personerna i mitt livs historia och mitt nutida liv, faktiskt. Jag kommer inte ihåg vem det var först. Jag tror det var Noize, faktiskt. Noize som spelade Sirius så bra att jag faktiskt för en kort tid trodde att denne Noize var en kille. Det visade sig vara väldigt fel, hahaha. <3 I alla fall. Vi "ugglade" (man skickade meddelanden) med varandra ett tag. Hon addade mig på msn, utan att jag förstod att det var hon. And meanwhile försökte jag liksom komma in i det "coola" rollspelsgänget i Sjön. Det var Gudinnan av Sång, bland annat. Hon rollade någon som kallades Mel, faktiskt. När Laura och Mel träffades så blev det direkt så att Mel mobbade Laura. Det var ett jätteroligt roll, jag älskade det och ville rolla med Gudinnan av Sång flera gånger. Jag smygkollade på vad hon rollat annars och hon hörde ju till det där populära gänget, det med typ Issa och dem. Och de hade sin egna lilla värld. Jag ville också ha det. Och jag och Gudinnan av Sång började uggla, vi med. Vi blev bättre och bättre kompisar, insåg att våra världar liksom liknade varandras fruktansvärt mycket. Vi förstod varandra. And thus, the relationship between Dania and Ree was created.

Det var dock inte det vi pratade om, ellerhur? Vi pratade rollspel. Hur det började. Och nu vet ni. Snabbt efter det så utökade det ganska mycket, faktiskt. Jag och Ree och Misch (som förövrigt var Noize och var Noize hela tiden, medan jag och Ree bytte namn hela tiden), vi rollade med varandra. Och Aino, Danny, Misery (väl?) och Dan skapades, bland annat. Hela den fucked up historien. Och jag älskade varenda sekund av det. Det var min tillflykt. Att rollspela med Ree och Misch, det var livet. Datorn blev min drog. Jag dog utan Internet. I början hade jag det bara varannan helg också, tills morsan skaffade bredband. Fast jag gillade fortfarande att vara hos pappa mest, då fick jag vara uppe hela nätterna och rolla. I alla fall. Rollspelet. Det blev en såpass tung drog att jag gick igenom en hel sommar och var deprimerad för att jag reste runt istället för att vara hemma vid datorn. Och det var faktiskt riktigt deprimerad, inte sådär falskt. Jag klarade det inte, jag grät otroligt mycket, lade mig i ett tält som var varmare än en bastu hela dagarna och läste istället för att gå ut i solen. Och efter det kom den där Hösten som typ var den mest emo höst jag någonsin varit med om. Det var seriöst den bästa och värsta tiden i hela mitt liv. Väldigt ostabil. I alla fall! Rollspelet. Det handlade inte ens om själva rollspelandet. Det handlade om historien, att skapa en värld som var precis som man ville. Även om 98% av ens karaktärer var helt psykiskt störda så var det i alla fall ens egna val att göra dem så. De behövde inte välja själva, för man valde åt dem. Oftast förstörde man allt, för det fick en att liksom tänka att ens egna liv inte var så hemskt. Man skapade en värld där man hade kontrollen.

Ska man dock kolla djupare så handlade det ärligt talat om att fly från verkligheten. Men det är ganska självklart, va?

Jag tänker lämna det såhär, utan ett slut. För... Det tar aldrig slut.

(Och ja, jag saknar fortfarande Ree.)