hyperaktivitet

Sometimes I wonder...
If I could clear my name...
If I could start over...
If I could redeem myself...

Mitt sommarlov blev inte riktigt som jag förväntade mig. Jag säger inte att det inte varit underbart, jag säger inte att det har varit underbart, jag säger bara att det såg väldigt annorlunda ut i mina tankar.
Att få en ny, nära vän som på sistone verkligen börjat betyda för mig, att gemensamt med en annan, förlorad vän bestämma sig för att ge förhållandet en ny chans, att glömma bort en sex månader lång, löjlig tonårsförälskelse... Jag räknade inte med det. Jag räknade inte med att jag skulle förändras på det här sättet (rättning: inse att jag förändrats på det här sättet). Jag räknade inte med att jag skulle känna såhär, just såhär som jag gör idag, varje dag; dessa blandade, kaotiska känslor som jag inte kan beskriva, utan att fläcka upp hela mitt inre. Jag räknade inte med det. Och jag vet fortfarande inte om det är en förändring (för nog är det annorlunda i alla fall) som jag uppskattar eller förbannar.
En blandning, skulle jag tro. You always have to take the good with the bad.

Den största förvåningen, skulle jag tro, är att ju närmare första skoldagen kommer, ju mer ångest känner jag inför att behöva gå tillbaka dit. Jag trodde att jag skulle störtlängta efter den där ståtliga tegelbyggnaden. Jag älskar ju Kungsholmen. KG är mitt andra hem. Hela mitt liv kretsar kring det.
Men jag vill inte, jag vill verkligen inte. Jag skulle göra vad som helst för att slippa.
Och jag är rädd.

Jag tror att... Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag råkar veta vilken plats jag har på min skola. Jag råkar veta vilket intryck folk får av mig och jag råkar veta hur de reagerar gentemot det. Jag råkar veta vad folk tycker om mig, jag råkar veta att de inte tycker särskilt mycket om mig. Jag råkar veta att ord som cirkulerar kring mig (och har gjort sen högstadiet) är något i stil med dryg, bitchig, högljudd, irriterande, jobbig, konstig, mobbad. Det enda jag inte råkar veta är varför.
Varför folk är så fientliga.
Och nu, när jag fått en paus ifrån all den negativa energin, inser jag hur mycket det tär på mig. Hur mycket jag egentligen bryr mig om vad människor tycker. Av alla mina vänner verkar jag vara den som lyssnar minst på andras åsikter gällande mitt beteende. Av alla mina vänner är jag också den som har sämst självförtroende. Det är inget jag precis valt. Det bara är så, och jag jobbar med det; men personerna omkring bidrar inte precis till att jag får högre tankar om mig själv.

But if they knew. If they knew what happened after I walked out on one of the single most important things to ever happen to me because I thought it was what was best. If they knew how people kept shoving it all in my face, without knowing they were doing it, without knowing how I felt, without knowing how much it hurt. If they knew, what happened when I finally ended the search after being found; with that one thing I was looking for, that missing piece, that perfect dream come true. That I would not take it. That I would give it away for the sake of anothers happiness. If they knew, how I would never, not once, utter a single complaint during these times, but simply accept my fortune in the matter. If they knew, who I was. If they knew, what I see. If they knew, why I am the way I am.

Om de kände mig, skulle de fortfarande se ner på mig?