Fatal Knowledge, Secret Hope
Hello! Jag är hemma igen, och anledningen till att jag inte loggar in på någon hemsida förutom denna är att jag nyss insåg att jag ska gå och duscha om en halvtimme för att sedan åka in till stan... Men Dania, om du läser det här innan jag kommer hem ikväll (vid typ halv sex), JAG HAR SAKNAT DIG! <333
Jag tänkte förövrigt starta en ny blogg, nångång snart... Inte för att jag inte älskar den här, men jag vill skriva på engelska. Det känns som att jag håller på att glömma bort hur man skriver på det språket.
Men no worries! Jag tänker fortsätta utsätta er för mina uppsatser även här!
Och en sådan uppsats kommer nu.
När jag åkte till USA blev jag ärligt talat... Lättad. Jag satte ett helt hav mellan mig och mina spöken, och det var skönt. Första lugn och ro på jag vet inte hur länge. Första riktiga ensamtiden. Jag vet, jag tycker egentligen inte om att vara ensam. Men jag måste få vara det ibland; och då menar jag inte några timmar om natten samt tunnelbanan till och från stan, utan jag menar en chans att få känna vad jag tänker och tänka på det jag känner. För att göra detta är det ibland bäst att vara fysiskt ensam. Ibland är det värst. Ibland är det värre än värst att känna sig ensam trots att man inte är det. Men hur som helst, jag kände mig ensam och det var inte smärtsamt. Det var inte ens lite illa.
Det var faktiskt precis det jag längtat efter.
Det finns tre och en halv personer (fanns fyra, sen tre, och nu en halv till; nej, fråga inte) som inte påverkas av min ensamtid. Det är Dania för att, ärligt talat, utan Dania upphör jag att fungera ordentligt. Vi har känt varandra länge (länge för mig, i alla fall, mina nära band med folk brukar brista rätt snabbt) och det finns ingen som förstår mig bättre än hon. Det finns ingen som förstår mig, punkt, förutom hon. Så Dania är på något sätt en inarbetad del av mig. Det är Misch med. Hon är min bästis, rätt och slätt; vi snackar om helt onödiga och oftast ologiska saker, som hur fult ordet gaffel är, eller hur folks näsborrar kan förändra deras position på snygghets-skalan rätt dramatiskt... Saker som ingen annan förstår. Och på grund av förutsättningarna är det rätt svårt att etablera nått regelbundet schema med henne, så att utesluta Misch-tid är liksom, uteslutet (*dålig humor*). Påtal om det, nån som jag verkligen har många interna skämt med är Maddie. Maddie är min livlina, min day-to-day pal; jag träffar henne oftast, och pratar med henne oftast. Hon hänger med mig i alla väder och kläder (*sämre humor*). Och för att dra en slutsats: alla dessa tre räknar jag som mina bästa vänner.
Poängen med allt det här? Poängen är att jag ärligt talat är rätt dålig på att känna mig egna känslor. Dessa tre brukar oftast vara mycket bättre på det än jag... Det är inget jag gör med flit, men jag förtränger nästan allt jag känner innan jag ens hinner känna det. Jag är medveten om det; så jag tänker på det, men jag känner det inte. Så vad händer egentligen när jag försöker? Letar?
Jag blir ledsen, oftast. För rent allmänt är jag en ledsam person.
Men jag ger aldrig upp. Så, det spelar ingen roll att det var fyra personer som blev tre och sen tre och en halv, som förmodligen kommer bli tre igen... Vad är det värsta som kan hända? Folk lämnar mig? Jag blir sårad? Det känns som hela världen då, men det är inte hela världen. Jag blir bitter och cynisk och jag avsäger all form av tillit men det är inte hela världen. Hela världen är de som faktiskt stannar. Hela världen är när jag rycker upp mig och fortsätter. För att citera en viss Dania, det handlar inte om att veta; det handlar om att tro. Det är ett val jag gör varje dag och för varje dag som går blir det svårare och svårare att fullfölja samma val (allt som krävs är att slå på nyheterna för att döda allt hopp). Men jag fortsätter ändå att göra det valet, dag ut och dag in, år ut och år in. Jag väljer att hoppas.
Kommer ni ihåg när jag sa att KG var det bästa val jag gjort i mitt liv? Jag ändrar mig. Det bästa val jag gjort i mitt liv, och fortfarande gör, är valet jag gör varje natt innan jag går och lägger mig. Jag väljer att hoppas. Jag väljer att vakna nästa dag. Jag väljer att bestämma mig för att det är värt det.
Sincerely Yours,
Jag tänkte förövrigt starta en ny blogg, nångång snart... Inte för att jag inte älskar den här, men jag vill skriva på engelska. Det känns som att jag håller på att glömma bort hur man skriver på det språket.
Men no worries! Jag tänker fortsätta utsätta er för mina uppsatser även här!
Och en sådan uppsats kommer nu.
När jag åkte till USA blev jag ärligt talat... Lättad. Jag satte ett helt hav mellan mig och mina spöken, och det var skönt. Första lugn och ro på jag vet inte hur länge. Första riktiga ensamtiden. Jag vet, jag tycker egentligen inte om att vara ensam. Men jag måste få vara det ibland; och då menar jag inte några timmar om natten samt tunnelbanan till och från stan, utan jag menar en chans att få känna vad jag tänker och tänka på det jag känner. För att göra detta är det ibland bäst att vara fysiskt ensam. Ibland är det värst. Ibland är det värre än värst att känna sig ensam trots att man inte är det. Men hur som helst, jag kände mig ensam och det var inte smärtsamt. Det var inte ens lite illa.
Det var faktiskt precis det jag längtat efter.
Det finns tre och en halv personer (fanns fyra, sen tre, och nu en halv till; nej, fråga inte) som inte påverkas av min ensamtid. Det är Dania för att, ärligt talat, utan Dania upphör jag att fungera ordentligt. Vi har känt varandra länge (länge för mig, i alla fall, mina nära band med folk brukar brista rätt snabbt) och det finns ingen som förstår mig bättre än hon. Det finns ingen som förstår mig, punkt, förutom hon. Så Dania är på något sätt en inarbetad del av mig. Det är Misch med. Hon är min bästis, rätt och slätt; vi snackar om helt onödiga och oftast ologiska saker, som hur fult ordet gaffel är, eller hur folks näsborrar kan förändra deras position på snygghets-skalan rätt dramatiskt... Saker som ingen annan förstår. Och på grund av förutsättningarna är det rätt svårt att etablera nått regelbundet schema med henne, så att utesluta Misch-tid är liksom, uteslutet (*dålig humor*). Påtal om det, nån som jag verkligen har många interna skämt med är Maddie. Maddie är min livlina, min day-to-day pal; jag träffar henne oftast, och pratar med henne oftast. Hon hänger med mig i alla väder och kläder (*sämre humor*). Och för att dra en slutsats: alla dessa tre räknar jag som mina bästa vänner.
Poängen med allt det här? Poängen är att jag ärligt talat är rätt dålig på att känna mig egna känslor. Dessa tre brukar oftast vara mycket bättre på det än jag... Det är inget jag gör med flit, men jag förtränger nästan allt jag känner innan jag ens hinner känna det. Jag är medveten om det; så jag tänker på det, men jag känner det inte. Så vad händer egentligen när jag försöker? Letar?
Jag blir ledsen, oftast. För rent allmänt är jag en ledsam person.
Men jag ger aldrig upp. Så, det spelar ingen roll att det var fyra personer som blev tre och sen tre och en halv, som förmodligen kommer bli tre igen... Vad är det värsta som kan hända? Folk lämnar mig? Jag blir sårad? Det känns som hela världen då, men det är inte hela världen. Jag blir bitter och cynisk och jag avsäger all form av tillit men det är inte hela världen. Hela världen är de som faktiskt stannar. Hela världen är när jag rycker upp mig och fortsätter. För att citera en viss Dania, det handlar inte om att veta; det handlar om att tro. Det är ett val jag gör varje dag och för varje dag som går blir det svårare och svårare att fullfölja samma val (allt som krävs är att slå på nyheterna för att döda allt hopp). Men jag fortsätter ändå att göra det valet, dag ut och dag in, år ut och år in. Jag väljer att hoppas.
Kommer ni ihåg när jag sa att KG var det bästa val jag gjort i mitt liv? Jag ändrar mig. Det bästa val jag gjort i mitt liv, och fortfarande gör, är valet jag gör varje natt innan jag går och lägger mig. Jag väljer att hoppas. Jag väljer att vakna nästa dag. Jag väljer att bestämma mig för att det är värt det.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
