hyperaktivitet

Well, maybe this time I can follow through
I can feel complete
Stop paying dues
Stop the rain from falling
Keep my ocean calm
This time I know nothing's wrong

Jag är kär i kärleken. Som den hopplösa romantikern jag är kan jag ärligt talat säga att det inte alltid är en bra sak. Jag är alltid rädd för att det jag känner inte är på riktigt. Att jag bara inbillar mig själv att jag har känslor för någon, att jag bara känner det för att jag så gärna, gärna vill. Jag vill så gärna vara kär. Jag vill så gärna älska någon på det där gränslösa sättet. Och jag har lurat mig själv så många gånger på grund av det. Jag hittar någon liten, liten detalj, någon liten känsla, och blåser upp det till något som det inte är. Oftast är det att jag helt enkelt blir sedd annorlunda än andra killar ser mig. Att jag får lite extra uppmärksamhet. Det kan få mig att göra fullständigt oförklarliga saker...
Det ska tilläggas att jag egentligen är otroligt reserverad när det gäller kärlek. Det krävs mycket för mig att vara kär, ännu mer att älska; det är något jag knappt säger, som att om jag säger det så kommer det förstöra allting för att det är så mäktigt. Jag har varit riktigt kär en gång i mitt liv. Kanske två, det vet jag inte än (eftersom det inte var alltför länge sen vet jag inte om jag bara ville det eller om det var på riktigt, men jag är egentligen ganska säker på att det var på riktigt). Men jag har gillat ganska många. Och jag har definitivt känt mig fysiskt attraherad av ännu fler. Men det räcker inte.

Jag är ärligt talat inte funtad för förhållanden. För det första är jag lite för stolt, för det andra är jag lite för rädd för att vara sårbar; och för det tredje är jag alldeles för rädd för att allt ska bli tråkigt. Jag gillar när saker förändras, som sagt. Jag gillar att det händer något. Jag kan inte känna mig bunden, jag vill vara fri; om jag kvävs bryter jag mig ur det snabbt som bara den. Det är egentligen ganska svårt för mig att föreställa mig själv i ett förhållande. Samtidigt som det är allt jag vill är jag rädd för det.
För att göra saker och ting ännu bättre är jag så otroligt blyg när det gäller sånt här. Jag, übersociala duracellkaninen, är jätteblyg. Jag tror på att man måste börja nånstans. Börja med att gilla någon. Fast samtidigt, man kan gilla någon, men sen krävs det att man gillar någon på ett speciellt sätt för att det ska bli ännu mer. Och det är oftast det som saknas med mig. Jag gillar inte någon tillräckligt mycket. Och sen, när jag väl gör det, klarar jag inte av att göra något åt det. Jag vet inte hur man skickar signaler. Seriöst, jag vet inte. Jag är tydligen väldigt bra på att skicka signaler till folk jag absolut inte vill skicka signaler till men de jag vill skicka signaler till... Ni fattar. Det funkar inte. Jag vågar knappt försöka heller. Gud, jag önskar att jag hade lärt mig göra sånt här nykter. För jag har inte det.
Och jag som har lite av en fobi för alkohol nuförtiden.

Nu är det såhär att jag råkar gilla någon. En del av mig är rädd att jag återigen inbillar mig, att jag bara vill det, vill det, vill det; men på något plan vet jag faktiskt att jag gillar honom på det där speciella sättet. Varje kärlek är unik. Varje känsla är unik. Men nu är det verkligen något och jag vet inte vad. Jag kan inte peka ut det för jag vet inte vad jag ser i honom. Men det är något med det där leendet, det där skrattet, den där rösten... Och det är inte likt mig att bete mig såhär. Det här är inte jag. Fatta, inte ens jag tror på att jag kan känna såhär. Det känns så absurt. Och främmande.
Och på något sätt är det därför jag vet att det är på riktigt.