hyperaktivitet

Jag, olikt min älskade Tvilling, har blivit ganska fäst vid det här med att blogga. För en gångs skull känns det som att jag bloggar om något vettigt. Eller, ja; hjärndatorer, fiskar och misslyckade uppraggningar. Mycket vettigt. Men jag gillar verkligen vår blogg. Jag gillar den enkla layouten.

För att spinna vidare på vad Dania sa - all kärlek är bra kärlek. Känner man mig sådär lagom väl vet man också varför jag brinner så mycket för just det ämnet. Men nåväl, min blogg skulle egentligen inte handla om HBT-rättigheter, utan om min kärlek till en viss person. Haha, you all knew it, didn't you?

Heck, even I knew it.

Nåväl, jag och min Wonderwall (han får heta så nu, de flesta vet väl vad han heter i alla fall) har en ytterst intressant relation. På något sätt kommer den alltid att vara "lite mer än vänskap", samtidigt som den absolut inte är det som generellt ses som nästa steg - ett romantiskt förhållande. Det är ett grått område som ligger nånstans mellan dem och samtidigt inte ens det. Det går inte att beskrivas med ord.
It's fucked up, it's truly fucked up.
För att vara helt ärlig har vi en relativt kaotisk relation. "Relativt", säger mina vänner och skrattar ihjäl sig åt mig, men jag vet inte vad jag ska säga annars. Nästan all dramatik i mitt liv har med honom att göra på något sätt. Vi bråkar jämt. Vi blir sams igen. Vi bråkar, vi slutar nästan vara kompisar. Vi blir sams, mot alla odds. Vi är så otroligt annorlunda från varandra. Vi har knappt något gemensamt. Vi ser inte ens livet på samma sätt. Och ändå lyckas vi ha såhär... Sjukt starka, sjukt många känslor mellan varandra, seriöst. Jag tyfcker personligen att det är rätt facinerande. Fast... Det kanske bara jag är.
När jag försöker fatta beslut gällande honom brukar det alltid sluta på samma ställe; förnuft och känsla. Head VS Heart. Logic VS Emotions. Jag tror faktiskt att vi alla haft någon sådan relation; där man å ena sidan är helt övertygad om något men å andra sidan inte ens håller med sig själv. Man splitras, och så sitter man där. Och tiden går. Och världen stannar inte alltid upp för att vänta på en.

Hur saker och ting går beror givetvis på vilken relation man har och vad som hänt; men, framförallt, vem man själv är som person. Är du en person som brukar gå efter fakta? Eller är du en sån som enbart, enbart litar på din instinkt, oavsett hur många andra faktorer säger emot den där instiktiva rösten inuti ditt huvud som säger åt dig vad som är rätt och fel? Hur långt måste det gå för att det ska sluta vara värt det? Hur mycket måste hända för att du ska släppa taget? Är det något vi kan kontrollera? Är det något vi medvetet väljer? Or do we simply have to learn it the hard way?

Yes, I wish I had answers. But I don't. Men det tål att tänkas på. Att tänka på alla gamla relationer man haft, hur man agerade då, vad man sa, vad man tyckte, och kände, och sedan reflektera över hur annorlunda allting här. Om absolut ingenting har förändrats alls; då slutar jag försöka övertyga dig att man lär sig av sina misstag. Misstag är fel ord. Erfarenheter. Ja, jag tjatar om det jämt, men det är viktigt för mig. Och det är (som Tvilling så fint sa det) till hälften min blogg så jag får vara ego.

Sincerely Yours,