Pancakes with butter and an emotional handicap.
Seriöst, jag måste vara känslomässigt efterbliven. Eller något. Det måste vara något fel i min hjärna som gör att jag automatiskt gör saker mer komplicerade för mig själv än de skulle vara annars. Det finns ingen annan förklaring. Min hjärndator har ett permanent virus. Liksom, qwertyuiop... please press Ctrl + Alt + Del to restart the system... Haha, jag är så rolig. Jag snodde det där av Tvilling.
Okey, det finns en betydligt mer logisk förklaring, men här använder vi inte logik, nej!
För att citera Miranda i Sex And The City, I am so fucked up. It's the fuck-up-gene. Jag har den. Saker och ting kan inte bara vara bra med mig, de måste vara ganska bra och så måste de vara mindre bra på grund av den här och den här och den här faktorn; och finns det ingen mindre-bra-faktor så hittar jag en. I alla fall känns det så ibland. Ibland vet jag ärligt talat inte om det är min instinkt (som jag alltid litat på mer än logik) eller om det är paranoia. Nåväl. Det visar sig oftast i slutändan om jag har rätt.
Mitt syfte med det här inlägget var, det är sjukt intressant vad människor egentligen gör för att försvara sig själva, för att se till att de inte blir sårade. Skyddsmekanismer, brukar vi kalla det. Ibland vet vi precis hur de fungerar. Ibland förstår vi inte ens att de existerar. Hur som helst, har vi dem, och såvida vi verkligen gör vårt bästa att motarbeta dem, kommer vi fortsätta ha dem och de kommer fortsätta lägga sig i vårt liv i tid och otid. För det bättre eller det sämre. Hmm, svengelska... Nåväl...
Jag kan inte hjälpa att jag undrar om mina skyddsmekanismer ibland förstör mer för mig än det de försöker skydda mig ifrån. Om de egentligen är mer av ett hinder än hjälp. De leder till att man inte vågar ta första steget, eller nästa steg, eller sista steget, för den delen. De leder till att man överanalyserar och dramatiserar saker i ens tankar när problemen inte finns någon annanstans än i ens eget huvud. De leder till att man säger saker man inte menar. De leder till att man gör saker man egentligen inte vill göra eller egentligen vet att man inte ska göra. De leder till att man, ärligt talat, sabbar saker för sig själv största delen av tiden. Och oftast kan man inte ta tillbaka det. Lyckat? Inte.
Visst, vad skulle jag vara utan mina försvar? Förmodligen inte mycket. Jag skulle förmodligen inte överleva. Jag skulle förmodligen inte må särskilt bra om jag överlevde. Kanske behöver jag dem, eller nej, inget kanske. Jag behöver dem. Jag behöver dem för att jag inte ska lägga mig på mitt golv och kryppa ihop i fosterställning och viska att jag inte orkar mer. Jag orkarorkarorkar inte mer.
Men jag kan inte låta bli att önska att jag ibland slapp deras oändliga diktatur över mitt liv.
För att vara en person som gillar struktur, som gillar att kategorisera och alltid veta orsaken och effekten, är jag en person som använder mig av ovanligt lite logik. Ganska ironiskt, egentligen, när jag vet att jag har ett sådär lagom utvecklat logiskt sinne. Men jag är lite mer av en instinkt/impuls-människa. Jag förlitar mig på mig själv; inte på vad jag vet, utan på vad jag känner. Eller på vad jag känner inför vad jag vet. Det kan vara bra men det kan också vara jävligt (ursäkta språket) irriterande.
Men jag tror också på att man måste ta steget för att komma nånstans. Man måste våga. Man måste kämpa emot den där rösten i huvudet som skriker åt en att vända sig om. Man måste övervinna den där rädslan. Man måste svälja sin stolthet, ibland. För att öppna sig för den totala lyckan måste man också öppna sig för den totala sorgen... Jag kan inte fatta att jag nyss citerade Systrar I Jeans, men det är ett jävligt bra citat. Det är också otroligt sant. Man vet inte vad som händer. Men man kan hoppas.
Det här inlägget var otroligt luddigt o_O Jag tror inte jag tänkte så mycket när jag skrev det... Min poäng är, ja, jag är känslomässigt efterbliven. Men någon del av mig vet att jag helt enkelt måste bita ihop och komma igenom det. Jag måste, om jag ska leva som jag vill leva. Och... Ja.
Det här var jätteoseriöst, förlåt! xD
Sincerely Yours,
Okey, det finns en betydligt mer logisk förklaring, men här använder vi inte logik, nej!
För att citera Miranda i Sex And The City, I am so fucked up. It's the fuck-up-gene. Jag har den. Saker och ting kan inte bara vara bra med mig, de måste vara ganska bra och så måste de vara mindre bra på grund av den här och den här och den här faktorn; och finns det ingen mindre-bra-faktor så hittar jag en. I alla fall känns det så ibland. Ibland vet jag ärligt talat inte om det är min instinkt (som jag alltid litat på mer än logik) eller om det är paranoia. Nåväl. Det visar sig oftast i slutändan om jag har rätt.
Mitt syfte med det här inlägget var, det är sjukt intressant vad människor egentligen gör för att försvara sig själva, för att se till att de inte blir sårade. Skyddsmekanismer, brukar vi kalla det. Ibland vet vi precis hur de fungerar. Ibland förstår vi inte ens att de existerar. Hur som helst, har vi dem, och såvida vi verkligen gör vårt bästa att motarbeta dem, kommer vi fortsätta ha dem och de kommer fortsätta lägga sig i vårt liv i tid och otid. För det bättre eller det sämre. Hmm, svengelska... Nåväl...
Jag kan inte hjälpa att jag undrar om mina skyddsmekanismer ibland förstör mer för mig än det de försöker skydda mig ifrån. Om de egentligen är mer av ett hinder än hjälp. De leder till att man inte vågar ta första steget, eller nästa steg, eller sista steget, för den delen. De leder till att man överanalyserar och dramatiserar saker i ens tankar när problemen inte finns någon annanstans än i ens eget huvud. De leder till att man säger saker man inte menar. De leder till att man gör saker man egentligen inte vill göra eller egentligen vet att man inte ska göra. De leder till att man, ärligt talat, sabbar saker för sig själv största delen av tiden. Och oftast kan man inte ta tillbaka det. Lyckat? Inte.
Visst, vad skulle jag vara utan mina försvar? Förmodligen inte mycket. Jag skulle förmodligen inte överleva. Jag skulle förmodligen inte må särskilt bra om jag överlevde. Kanske behöver jag dem, eller nej, inget kanske. Jag behöver dem. Jag behöver dem för att jag inte ska lägga mig på mitt golv och kryppa ihop i fosterställning och viska att jag inte orkar mer. Jag orkarorkarorkar inte mer.
Men jag kan inte låta bli att önska att jag ibland slapp deras oändliga diktatur över mitt liv.
För att vara en person som gillar struktur, som gillar att kategorisera och alltid veta orsaken och effekten, är jag en person som använder mig av ovanligt lite logik. Ganska ironiskt, egentligen, när jag vet att jag har ett sådär lagom utvecklat logiskt sinne. Men jag är lite mer av en instinkt/impuls-människa. Jag förlitar mig på mig själv; inte på vad jag vet, utan på vad jag känner. Eller på vad jag känner inför vad jag vet. Det kan vara bra men det kan också vara jävligt (ursäkta språket) irriterande.
Men jag tror också på att man måste ta steget för att komma nånstans. Man måste våga. Man måste kämpa emot den där rösten i huvudet som skriker åt en att vända sig om. Man måste övervinna den där rädslan. Man måste svälja sin stolthet, ibland. För att öppna sig för den totala lyckan måste man också öppna sig för den totala sorgen... Jag kan inte fatta att jag nyss citerade Systrar I Jeans, men det är ett jävligt bra citat. Det är också otroligt sant. Man vet inte vad som händer. Men man kan hoppas.
Det här inlägget var otroligt luddigt o_O Jag tror inte jag tänkte så mycket när jag skrev det... Min poäng är, ja, jag är känslomässigt efterbliven. Men någon del av mig vet att jag helt enkelt måste bita ihop och komma igenom det. Jag måste, om jag ska leva som jag vill leva. Och... Ja.
Det här var jätteoseriöst, förlåt! xD
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
