It hurts too much to be closer than this...
You wrap me in your arms and chill me to the bone...
Thought I was focused but I'm scared. I'm not prepared.
Intimitet. För mig är det något otroligt, otroligt personligt; det är unikt från person till person, alla ser det på olika sätt. Vissa gillar inte närkontakt alls. Vissa är nästan beroende av den. Vissa tycker att det och det är otroligt intimt, vissa tycker att det och det inte alls är intimt, men tycker å andra sidan att det där, det är jättepersonligt. För att vara helt ärlig finner jag det svårt att hålla koll på vilka av mina vänner som är "mer rädda" eller "mindre rädda" eller... Whatever. Men jag försöker mitt bästa. Och jag tycker jag har ganska bra koll på det anyway. I alla fall med de som står mig sådär lagom nära.
Jag vet att jag ser intimitet på ett ganska roligt sätt, egentligen. Jag har absolut inga problem med fysisk närkontakt och jag älskar kramar, att hålla folk i handen, att ställa mig bakom någons stol och dra händerna genom deras hår (stackars mina killkompisar som faller offer för det där <3). Jag kan liksom sitta med min hand på någons lår utan att det betyder något speciellt (fråga bara mina vänner...). För mig är det fullständigt naturligt och jag måste inte ens stå nära den personen för att det ska vara okey. Ibland är jag lite reserverad, men det är oftast bara för att jag är på pissigt humör. Det går över.
Sen kan jag visserligen gå lite för långt för mitt eget bästa. Jag tänker inte på det, tro mig, jag menar inte att det ska bli så. Men ibland blir det så i alla fall och då får jag göra det bästa av situationen. Det är bara det att... Jag tänker inte på att inte alla tänker som jag, att inte alla tolkar vad jag håller på med som endast vänskapligt, därav att jag suger hårt på att skicka signaler till rätt människor .__. Saken är ju den att, de jag inte vill skicka signaler tolkar mitt beteende som att jag skickar signaler, de jag vill skicka signaler till tolkar mitt beteende som "något hon gör jämt" och därför bryr de sig inte alltför mycket om det .__.' Sjuka värld. Jag hoppas att det blir bättre, eller så, annars blir det jävligt svårt att leva. Eller i alla fall att inte klanta till sitt kärleksliv något enormt x_X Som om jag inte redan gjort det.
Sen tycker jag att vissa saker är lite mer intima än andra, självklart. Och vissa saker kan bli mer intima beroende på vilken person det är. Folk som drar fingertopparna över min hud, det ger mig nästan rysningar. Älskar det. <3 Och jag älskar när folk leker med mitt hår eller drar bak slingor från mitt ansikte. Det är så mysigt. Sen har jag ett major problem med något och det är att se folk rakt i ögonen .__. Det är skitläskigt, jag ser nästan aldrig folk rakt i ögonen. Gör jag det är det aldrig speciellt länge och aldrig speciellt noggrant. Det är som att jag... Tittar, men ändå inte. Därför känner jag oftast inte till folks ögonfärg .__.' Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag brukar oftast kolla bort.
Jag minns det så väl. Du stod lutad mot de kala, vita skåpen och jag stod framför dig, lekte med linningen på din t-shirt och iakttog mina händer. Det var inget speciellt. Jag brukar ju alltid hålla på sådär. Tillslut lutade jag mig mot dig, du är ju så sjukt mycket längre än mig, mer än ett huvud, så jag nådde inte särskilt högt. Min kind vilade på din bröstkorg och där under kunde jag höra ditt hjärta slå. Dunk. Dunk. Dunk. Det var så nära, precis vid mitt öra, det fyllde hela mitt huvud med bara dina hjärtslag. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. I en sekund funderade jag på att aldrig släppa taget.
Jag tror att jag älskar dig. Herregud, jag älskar dig. Jag älskar dig faktiskt och det är inget jag bara säger. Men du får inte veta att det är på riktigt. Du får inte för du betyder redan alldeles för mycket.
Och det där ska inte var romantiskt alls ;D Helt ostrukturerat, psycho-inlägg, men whatever <3
Sincerely Yours,
Thought I was focused but I'm scared. I'm not prepared.
Intimitet. För mig är det något otroligt, otroligt personligt; det är unikt från person till person, alla ser det på olika sätt. Vissa gillar inte närkontakt alls. Vissa är nästan beroende av den. Vissa tycker att det och det är otroligt intimt, vissa tycker att det och det inte alls är intimt, men tycker å andra sidan att det där, det är jättepersonligt. För att vara helt ärlig finner jag det svårt att hålla koll på vilka av mina vänner som är "mer rädda" eller "mindre rädda" eller... Whatever. Men jag försöker mitt bästa. Och jag tycker jag har ganska bra koll på det anyway. I alla fall med de som står mig sådär lagom nära.
Jag vet att jag ser intimitet på ett ganska roligt sätt, egentligen. Jag har absolut inga problem med fysisk närkontakt och jag älskar kramar, att hålla folk i handen, att ställa mig bakom någons stol och dra händerna genom deras hår (stackars mina killkompisar som faller offer för det där <3). Jag kan liksom sitta med min hand på någons lår utan att det betyder något speciellt (fråga bara mina vänner...). För mig är det fullständigt naturligt och jag måste inte ens stå nära den personen för att det ska vara okey. Ibland är jag lite reserverad, men det är oftast bara för att jag är på pissigt humör. Det går över.
Sen kan jag visserligen gå lite för långt för mitt eget bästa. Jag tänker inte på det, tro mig, jag menar inte att det ska bli så. Men ibland blir det så i alla fall och då får jag göra det bästa av situationen. Det är bara det att... Jag tänker inte på att inte alla tänker som jag, att inte alla tolkar vad jag håller på med som endast vänskapligt, därav att jag suger hårt på att skicka signaler till rätt människor .__. Saken är ju den att, de jag inte vill skicka signaler tolkar mitt beteende som att jag skickar signaler, de jag vill skicka signaler till tolkar mitt beteende som "något hon gör jämt" och därför bryr de sig inte alltför mycket om det .__.' Sjuka värld. Jag hoppas att det blir bättre, eller så, annars blir det jävligt svårt att leva. Eller i alla fall att inte klanta till sitt kärleksliv något enormt x_X Som om jag inte redan gjort det.
Sen tycker jag att vissa saker är lite mer intima än andra, självklart. Och vissa saker kan bli mer intima beroende på vilken person det är. Folk som drar fingertopparna över min hud, det ger mig nästan rysningar. Älskar det. <3 Och jag älskar när folk leker med mitt hår eller drar bak slingor från mitt ansikte. Det är så mysigt. Sen har jag ett major problem med något och det är att se folk rakt i ögonen .__. Det är skitläskigt, jag ser nästan aldrig folk rakt i ögonen. Gör jag det är det aldrig speciellt länge och aldrig speciellt noggrant. Det är som att jag... Tittar, men ändå inte. Därför känner jag oftast inte till folks ögonfärg .__.' Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag brukar oftast kolla bort.
Jag minns det så väl. Du stod lutad mot de kala, vita skåpen och jag stod framför dig, lekte med linningen på din t-shirt och iakttog mina händer. Det var inget speciellt. Jag brukar ju alltid hålla på sådär. Tillslut lutade jag mig mot dig, du är ju så sjukt mycket längre än mig, mer än ett huvud, så jag nådde inte särskilt högt. Min kind vilade på din bröstkorg och där under kunde jag höra ditt hjärta slå. Dunk. Dunk. Dunk. Det var så nära, precis vid mitt öra, det fyllde hela mitt huvud med bara dina hjärtslag. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. Dunk. I en sekund funderade jag på att aldrig släppa taget.
Jag tror att jag älskar dig. Herregud, jag älskar dig. Jag älskar dig faktiskt och det är inget jag bara säger. Men du får inte veta att det är på riktigt. Du får inte för du betyder redan alldeles för mycket.
Och det där ska inte var romantiskt alls ;D Helt ostrukturerat, psycho-inlägg, men whatever <3
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
