hyperaktivitet

Igår var en konstig dag. Eller ja, kväll. För dagen var väl ganska okej utom att man gick runt och suktade efter cola. Fast sedan var det bara.. jobbigt. För jag syndade. Inte mot Gud utan mot mig själv. Jag köpte godis och sedan en kebabrulle. Nu kanske det låter jättefjortis och "Åh nej jag måste banta för att jag är så feeeet", men vafan, jag försöker bara vara nyttig för att det är bra för mig, för att jag just nu är så onyttig att jag sakta tar livet av mig. Jag borde lära mig att ondsaker (godsaker är fel, för onyttigheter är ondsaker) gör så att man visserligen får tillfälliga endorfiner för stunden, men när det tar slut så sjunker man ner så otroligt fort igen, vilket gör att folk inte riktigt vet vad de ska ta sig till med en. I detta fallet var det jag som inte fattade vad jag skulle ta mig till med mig själv. Jag var svag, äcklig, ful, tjock och hemsk. Det är hemskt att svika andra, ja. Men det är nästan värre att svika sig själv. Och jag svek mig själv. Otroligt hårt. Det var så hemskt deprimerande att jag trodde att bussresan hem aldrig skulle ta slut.

Så hamnade man till sist på resecentrum och hade tjugo minuter tills ens egna buss kom, så man satte sig i en busskur och lyssnade på musiken som bara drog ner en ännu mer. "I'm so sick of trying, but not trying hard enough." Så jag bad till Gud (som de flesta vet så är jag troende Kristen). Jag tänker inte skriva ner vad jag bad Honom om, men jag var arg. Arg på mig och arg på Honom för att Han låtit mig göra något jag försöker sluta med. Jag bad och jag undrade hur folk skulle reagera om jag en dag kom till skolan utan att ha mitt kors på mig. Antagligen skulle de inte reagera alls, fast jag vet en som skulle märka det, men antagligen inte nämna det (typ en viss i said red am ;P). Men jag tänkte på det och så bad jag lite till, fortfarande otroligt arg. Hur kan man veta att det finns en Gud? Hur kan en Gud förlåta de som sviker alla, även sig själva? En massa sådana frågor for igenom mitt huvud, så till sist blev jag så arg att jag satt och grät. Fast som vanligt så lugnade jag ner mig efter ett tag. Det var då det hände.

För att få en viss bakgrund till vad det är så kan jag ju nämna att jag och denne izredam såg på V för Vendetta. I filmen så är det en del (som jag inte tänker avslöja, för en viss Ree ska se den och jag vill inte spoila) där någon (som sagt, inga spoilers) säger "God is in the rain", eller något liknande. Och ja. Det som hände var att det började blåsa så att det regnade in i busskuren och regnet träffade mitt ansikte. Jag valde att tolka det som att Gud lyssnade på mig och jag valde att göra det för att jag insåg en sak. Det handlar inte om att veta att det finns en Gud och att Gud förlåter en för ens synder för att Han älskar en. Det handlar om att tro. Att tro att det finns någon där som ser efter en. Och jag väljer att tro.

I alla fall. Efter att det hänt så kom bussen och jag åkte hem. Varje sekund som gick, ju mer beslutsam var jag. Jag skulle inte låta det dra ner mig. Visst jag är och förblir äcklig, ful, tjock och hemsk. Men jag är stark. Jag kan. Jag är inte ensam.

Jag tänkte bara säga det. Jag mår bra idag.