hyperaktivitet

Alltså, jag fullständigt älskar att sitta med en kompis och bara snacka i flera timmar. För det hjälper verkligen. Det hjälper en få lite ordning på saker och ting, det hjälper en reda ut saker och ting, det hjälper en, till och med, att lösa saker och ting. Man inser så mycket man verkligen pratar ut om det. Och jag vet, jag vet hur otroligt lyckligt lottad jag är, som har så fantastiska vänner som jag har. Och det är inte något jag bara säger. Jag menar det. Och ibland kan jag ha lite problem med att hålla tillbaka de där dyrbara orden som är så lätta att säga men omöjligt att ta tillbaka... Och jag har sårat folk på det sättet, jag vet. Men jag gör det inte med flit. Jag vill att alla mina vänner, gamla såväl som nya, ska veta att jag har menat allting jag sagt. Jag har aldrig ljugit för er. Även om det sedan tagit slut.

Jag har insett att, man kan inte leva för någon annan, man kan bara inte det. Man måste leva för sig själv. Man ska inte vara så beroende av någon. Jag säger inte att man aldrig ska släppa in någon under skinnet, men det är en stor skillnad mellan att lita på någon och lägga hela ens liv i dennes händer; för det är en börda. Jag vet hur det känns och hur smickrad man än blir så är det en börda. Och tillslut klarar man inte av den längre och man känner sig som en så dålig person för att man inte klarar av det längre. Man känner sig som en svikare. Men man ska inte det, för liksom, man har ju sitt eget liv också.

En av mina värsta rädslor är att folk, inklusiv jag själv, ska se mig som självcentrerad. Ska tro att jag inte bryr mig om andra. För jag bryr mig verkligen om andra, jag vill att andra ska vara lyckliga, jag vill vara där för dem; men jag kan ärligt talat säga att jag prioriterar mig själv. Det gör mig inte till en självisk person. Jag vet att i slutändan är jag allt jag har. Vad som än händer har jag alltid mig själv.
Att stå i någons skugga är något jag vet hur det känns. Jag har stått i någons skugga nästan hela mitt liv. Jag har varit för snäll, jag har låtit folk köra över mig; och jag har fått så himla dåligt självförtroende av det. För jag sa aldrig emot. Jag bara gjorde som jag skulle utan att tänka på vad jag själv ville.
Men nu har jag lärt mig att ska jag ha plats ska jag gå och ta den. Plats är inget man får gratis, man måste liksom ut och hämta den. Och jag mår bra av att känna mig populär och omtyckt. Who doesn't?
Sista tiden av förra året orkade jag inte mer. Jag orkade inte göra så att folk såg mig. Och när jag satt där, och kände mig osynlig, och ensam, och värdelös, så bara fattade jag att jag är så trött på att känna mig så. Jag är så trött. Och jag bestämde mig för att göra något åt det. Och nu håller jag på att göra något åt det. Jag försöker fokusera på och framhäva det som jag anser är bra med mig och jag försöker acceptera och göra det bästa av det som jag anser är mindre bra med mig. I fyra dagar har jag mått bra, och i fyra dagar har jag trivts med mig själv största delen av tiden; jag kan inte minnas senaste gången det hände. Jag tycker att jag har förtjänat den här lyckan. Jag gör verkligen det.

Som en otroligt intelligent person sa till mig; man måste kompromissa, men man måste också tänka på hur mycket man kompromissar och vad man kompromissar med. Mitt självförtroende och min lycka är inget jag tänker kompromissa med. För ibland måste man överväga om det verkligen är värt det.

Kan du inte bara vara lycklig för min skull? Jag skulle varit lycklig om det var du.

Sincerely Yours,