Somewhere
Jag saknar hur jag var när jag var yngre. Typ för något år sedan. Hur jag kunde få ångestattacker och börja gråta och hur jag hatade mig själv, hur jag älskade alla andra. Hur jag prövade folk för att se om de verkligen fanns kvar sen. Hur de fanns kvar sen. Det är jobbigare nu än det var då.
Visst, det var väl inte så kul att känna att det ända sättet att få uppmärksamhet på var att skära sig i armen så att folk antingen hatade en eller beundrade en. Men man kände i alla fall något. Man kanske skrev skitfula historier och dikter och sjöng och spelade jättefult, men jag tyckte ju själv att jag gjort något bra. Jag hade en mening i livet, även om den inte var viktig. Jag visste hur man uttryckte sig själv.
Jag kanske bara är fånig. Det kanske ska vara såhär. Att man låtsas som inget. Att man trycker undan allting i en mörk vrå inuti och låter tiden gå. Det kanske ska vara såhär när man lever och känner och älskar och tror. Att man liksom inte känner något. Att man fryser eller är varm eller har ont, men ordet "bra" har tappat innebörden. Man vill älska, men man minns inte hur man gör. Man vill tro, men... Det är inte tvivel. Det är inte säkerhet. Det är likgiltighet. Likgiltighet mot den enda man kan vara säker på. Den man innerst inne vet att det är Han som är grunden till allt, till allt som fascinerat en, allt man älskat.
Att inte känna något alls. Att bara finnas där och liksom inte reagera. Inget att fokusera på, inget att tycka om att göra. Ingen ork, för all ork går till att hålla undan det som finns inuti. Det där äckliga, det där som är fel. Det där som om någon såg det så skulle det få dem att backa undan.
Alltså jag vet inte. Jag menar, har ni någonsin tänkt på vad jag tänker på när jag stirrar rakt ut i intet? Har ni tänkt på vad jag tänker på när jag inte lyssnar? För om ni har det så kan jag inte svara, för jag tänker egentligen ingenting. Bara existerar. Och det liksom räcker inte.
Musiken... Det är det enda jag har kvar till att uttrycka mig med. Vill man känna mig, känn min musik. Det bara är så. Antingen är det texten, eller hur det låter, eller helt enkelt känslan.. Men det finns alltid något jag menar med min musik. Det finns alltid en anledning till varför jag har en viss låt på min mp3. Jag älskar helt enkelt musik jag kan relatera till, musik som får mig att känna något, vadsomhelst. För det är trots allt mitt sista sätt att nå ut till världen på. Snacka om deprimerande. Särskilt med tanke på att ingen förstår mig.
"Musiken är en del av mig." Det får folk att se konstigt på mig, skratta eller helt enkelt sluta lyssna på mig. Men det är sant. Jag känner mig... trasig. Nej. Jag vet inte. Jag känner ingenting.
Ingenting. Inte ens mörker. Vad har man då?
Jag tror att jag inte är frisk. Inte sjuk, men inte frisk. Jag har en spärr. Och ibland går spärren sönder. Panikångest. Det är det jag kallar det. När spärren inte kan hålla undan allting längre. När jag måste släppa taget om något.
Jag vet att det låter ytligt. Det är det också. Eller inte. Jag vet inte längre. Jag vet ingenting.
Lost in the darkness, hoping for a sign. Instead there is only silence. Can't you hear my screams...?
Visst, det var väl inte så kul att känna att det ända sättet att få uppmärksamhet på var att skära sig i armen så att folk antingen hatade en eller beundrade en. Men man kände i alla fall något. Man kanske skrev skitfula historier och dikter och sjöng och spelade jättefult, men jag tyckte ju själv att jag gjort något bra. Jag hade en mening i livet, även om den inte var viktig. Jag visste hur man uttryckte sig själv.
Jag kanske bara är fånig. Det kanske ska vara såhär. Att man låtsas som inget. Att man trycker undan allting i en mörk vrå inuti och låter tiden gå. Det kanske ska vara såhär när man lever och känner och älskar och tror. Att man liksom inte känner något. Att man fryser eller är varm eller har ont, men ordet "bra" har tappat innebörden. Man vill älska, men man minns inte hur man gör. Man vill tro, men... Det är inte tvivel. Det är inte säkerhet. Det är likgiltighet. Likgiltighet mot den enda man kan vara säker på. Den man innerst inne vet att det är Han som är grunden till allt, till allt som fascinerat en, allt man älskat.
Att inte känna något alls. Att bara finnas där och liksom inte reagera. Inget att fokusera på, inget att tycka om att göra. Ingen ork, för all ork går till att hålla undan det som finns inuti. Det där äckliga, det där som är fel. Det där som om någon såg det så skulle det få dem att backa undan.
Alltså jag vet inte. Jag menar, har ni någonsin tänkt på vad jag tänker på när jag stirrar rakt ut i intet? Har ni tänkt på vad jag tänker på när jag inte lyssnar? För om ni har det så kan jag inte svara, för jag tänker egentligen ingenting. Bara existerar. Och det liksom räcker inte.
Musiken... Det är det enda jag har kvar till att uttrycka mig med. Vill man känna mig, känn min musik. Det bara är så. Antingen är det texten, eller hur det låter, eller helt enkelt känslan.. Men det finns alltid något jag menar med min musik. Det finns alltid en anledning till varför jag har en viss låt på min mp3. Jag älskar helt enkelt musik jag kan relatera till, musik som får mig att känna något, vadsomhelst. För det är trots allt mitt sista sätt att nå ut till världen på. Snacka om deprimerande. Särskilt med tanke på att ingen förstår mig.
"Musiken är en del av mig." Det får folk att se konstigt på mig, skratta eller helt enkelt sluta lyssna på mig. Men det är sant. Jag känner mig... trasig. Nej. Jag vet inte. Jag känner ingenting.
Ingenting. Inte ens mörker. Vad har man då?
Jag tror att jag inte är frisk. Inte sjuk, men inte frisk. Jag har en spärr. Och ibland går spärren sönder. Panikångest. Det är det jag kallar det. När spärren inte kan hålla undan allting längre. När jag måste släppa taget om något.
Jag vet att det låter ytligt. Det är det också. Eller inte. Jag vet inte längre. Jag vet ingenting.
Lost in the darkness, hoping for a sign. Instead there is only silence. Can't you hear my screams...?
Kommentarer
Trackback
