hyperaktivitet

Alltså, jag vet. Jag suger på att vara aktiv här. Det absolut jobbigaste är att jag flera gånger tänkt skriva just det här inlägget med just den här rubriken och just det här innehållet men jag har bara inte gjort det. Helt sjukt. Det är väl bra att jag sätter igång nu då så denna viktiga fråga inte dröjer :'D

Haha, min humor är bäst.

Nåväl. Jag var och hälsade på morfars grav för sådär ett bra tag sen nu och det var något som slog mig. Jag stod och tittade på graven, sen tittade jag omkring och tittade på de andra gravarna i närheten, och på något freakat sätt gjorde det mig... Glad. För jag tittade på alla gravarna och tänkte att under varendaste plats ligger det någon som var en individ och som var något som andra individer saknar. Jag tittade på alla blommor och alla saker som lämnats där. Vid en grav stod det en gigantisk nallebjörn. Och vid jul såg jag en med en liten julgran. Och jag tänkte att alla människor som ligger där har levt spännande och meningsfyllda liv; på sitt sätt. Och det gjorde mig hoppfull. Ja, jag är otroligt hoppfull annars, jag gillar att se mig själv som en optimist (största delen av tiden, atleast). Men det här var någon annan typ av hopp. Det var inte bara hopp för mig själv utan för... Mänskligheten, typ. För alla de där blommorna och sakerna jag såg representerade det mäktigaste som finns för mig; kärlek. Love is my religion.

Jag vill också vara sån. När jag dör vill jag vara en sån som folk saknar och lämnar blommor och nallebjörnar och granar hos. Jag vill att folk ska minnas mig som någon som var något... Extra.
Jag tror att alla vill det.

Det är så otroligt synd att så många försöker passa in ändå.

Otroligt luddigt inlägg, I know! Men min poäng var väl ändå rätt tydlig?