hyperaktivitet

You're telling me to go but your hands beg me to stay.

Det finns något sinnesjukt galet med hat och sex; de går, äckligt nog, hand i hand. Dessutom är hatkärlek ett faktiskt högst användbart begrepp. Eller så är det bara jag som är störd, men hur som helst, poängen med det här inlägget var faktiskt inte att tala om hur mycket jag hatgillar Någon (det trodde ni inte, va?) - utan att mynta ett nytt begrepp, ett som inte alls har att göra med känslor...

Hatattraktion.

Låt mig nu vidareutveckla varför detta ämne blivit katastrofalt aktuellt.

Jag tycker ändå jag är en ganska tolerant person. Jag menar, jag är öppen mot det mesta, och visst, jag har fördomar och jag dömer folk, men jag är villig att ändra min uppfattning. Jag fäster mig inte vid mitt första intryck (bara ibland - men det är invecklat och något orelevant). Jag väljer inte vilka jag tycker om utifrån ytliga och oviktiga faktorer, utan jag låter personlighet, djup och kemi avgöra sådant.
Därför vet jag att det är något allvarligt fel på någon om jag ogillar en person så mycket man kan ogilla någon innan det blir hat - utan ens känna honom. Vi har liksom utbytt ord, typ, tre gånger. Nått sånt.
Don't get me wrong, felet måste inte ligga hos just honom. Felet kan mycket väl ligga hos mig (jag sa trots allt någon, inte honom). Men jag kan bara inte hjälpa att varje gång den här personen går förbi får jag lust att spy över hela honom. Eller ännu bättre, jag får lust att kasta honom ifrån sjunde våningen och sedan köra något spetsigt genom hans ickeexisterande hjärta. Okey, nu var jag lite grov, men seriöst. Jag mår illa av att bara skriva det här eftersom det innebär att jag måste tänka på honom.

Ändå tänker jag på honom ganska ofta.

Nu råkar det vara så att folk ger faktiskt vibbar. Och sen finns det ett antal människor vars vibbar man helt enkelt inte tycker om. Det kan jag acceptera. Om det verkligen är de personerna eller ens egna fördomar, beror väl på - men det är faktiskt inte meningen att man ska komma överens med precis alla.
Jag skulle kunna acceptera den förklaringen, om det inte vore för att jag är så hopplöst, galet attraherad av den här människan som jag fullständigt avskyr. Nej, jag skämtar inte. Men jag önskar.
Det är så fult att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.
Ibland vet jag inte vad som kom först; avskyn eller dragningen. Hur som helst sporrar de varandra. Ju mer jag avskyr honom, ju mer dras jag till honom; ju mer jag dras till honom, ju mer avskyr jag honom. Ju mer jag tänker på honom. Det spelar ingen roll om jag tänker på att jag tar livet av honom - jag tar mig ändå tid att tänka den tanken, eller hur? Det betyder att han betyder något för mig. Och det gör mig illamående. Och bara att det gör mig illamående gör mig illamående. Och att jag sedan har en otroligt utvecklad kreativitet, och kan föreställa mig alla möjliga saker, fantisera om alla möjliga scenarion; det gör inte saken bättre. För det leder till att jag analyserar min omgivning och drar slutsatser utifrån det som inte nödvändigtvis är sanna; och sen bygger jag på det, och tillslut har jag skapat mig en bild som kanske inte alls är kopplad till verkligheten. Och sen vill jag ha den bilden och sen avskyr jag att den bilden kanske inte är sann. And I'm back at square one. It's an evil circle, I tell you. Skrattretande.

Så, här är beviset; kärlek och hat är inte varandras motsatser. Likgiltighet är det mest smärtsamma man kan råka ut för; speciellt om människan som är likgiltig mot en är allting för en, på ett sjukt, skruvat sätt. Och det som egentligen var poängen med det här inlägget -

hate is a passionate feeling.

Jag vet inte varför jag skrev det här, men till alla som någonsin har känt det här; you're not alone.