hyperaktivitet

Det är helt otroligt vad en yta är kapabel av. Lite yta, liksom. Ett skal. Ett lager. Det är inte ens "på riktigt"; visst, det kan vara en del av en person, men det är bara hälften av vad den personen är, om ens det. Ändå är det på något sätt vår yta som styr vilka vi kommer i kontakt med och vad som händer med våra liv. Man lämnar ju ändå ett första intryck, liksom, som kan vara svårt att komma ur.

Jag har en yta, och det är inget jag är särskilt diskret med. Jag försöker inte direkt dölja att jag har en yta (det gör man ju ändå automatiskt genom att bara ha en yta). Jag tror på att alla har en yta. Oavsett om det är för att man vill passa in i mängden, eller i en roll som man förväntas spela, eller om man bara inte vill att folk ska veta vem man är; så har man en yta. Min yta, till exempel, har jag för att hålla ett visst avstånd till allting. På grund av stolthet och rädsla, faktiskt, men det är inget vi måste gå in på. Jag tror de flesta förstår utan att jag förklarar. Och min yta är ganska... Tja, vaddå? Dryg, är nog det första jag skulle säga. Dryg och bitchig och förolämpande och överdrivet självsäker och självständig och allting som börjar med själv och... Ja, ni fattar. Det är min sarkastiska yta. Det är något jag förväntar mig att folk på något sätt ska fatta att... Jag är inte seriös. De flesta fattar, vissa fattar inte, och det är de som bestämmer sig för att inte tycka om mig och därför aldrig lär känna mig, den mig som kanske är en person de skulle kunna tycka om. Vad vet jag, de kanske skulle hata mig iaf.

Jag är överdrivet social, det vet jag. Jag kan vara lite... För på. Det vet jag också. Och jag vet också att när folk lär känna mig, sådär lite på djupet, så blir de oftast förvånade. Det tar jag som en komplimang. För det betyder att jag har en jävligt bra yta. Jag blir också oftast kanske lättad (för jag kan vara lite paranoid) när jag får veta att folk inte ser. Rakt. Genom. Mig. För det skulle nog vara det värsta som skulle kunna hända mig. Okey, jag vet, jag säger ganska många "det värsta som skulle kunna hända mig", men det är för att jag är som jag är. Jag är lite... Överdramtisk (lite?!). Hey. Jag är författare. Typ. Så jag får vara lite eccentrisk. Jag hoppas verkligen att folk förstår detta?

Sen försöker jag tänka lite på hur jag har dömt andra på sista tiden. Och, mot min vilja, måste jag medge att jag med största sannolikhet haft väldigt fel om vissa människor. Speciellt en. Men han gör det inte enkelt för mig att se förbi den där... Arroganta ytan, det är nästan som att jag inte orkar försöka. Jag var ganska säker på att jag visste vem den här killen var. Hell no, jag blir förvånad varje dag, verkar det som... Å andra sidan, han kanske tror att he has me all figured out. Ganska osannolikt.

Om han har det blir jag jävligt rädd.

Min poäng; man SKA verkligen inte döma folk för fort. Eller, man ska åtminstone kunna ändra uppfattning. Fatta vilka fantastiska människor man kanske missar annars? Det är bara att tänka såhär; hur ser folk mig? Stämmer det på vem jag är? Visst, det stämmer säkert delvis - men det finns förmodligen en annan sida som inte framstår alls i den beskrivningen. När jag får veta hur jag ses av andra människor blir jag oftast lika chockad som de blir när de får veta hur jag ser mig själv.
Det tål att tänkas på, faktiskt.