Att Möta Slutet.
Döden. Att Gud verkligen fått för sig att testa mig direkt, det är kanske bara att vänta sig. Men jag är feg. Religiös eskapist? Jag? Förlåt, men ja. Jag har aldrig tvingats stå framför dödens bittra mörker själv. Därför flyr jag när andra gör det. Jag gömmer mig, jag håller mig ensam. Jag sover. Det är mitt sätt att fly.
Döden. Nu har jag pratat om döden allt för länge. Unizon, Frizon och nu här hemma. Jag har aldrig varit bra på att säga det rätta. Jag har aldrig varit bra på att trösta folk, jag har aldrig varit bra på att visa vad jag verkligen känner ute bland folk. Att sitta här och blotta mitt innersta för främlingar, att skriva vad jag känner, svarta bokstäver på en vit ruta... Det är inte samma sak som att offentligt gråta, skratta eller slå till någon. Och nu när döden är så nära, när hela församlingen andas död.. Inte kan ni väl förvänta er att jag faktiskt tänker gå på gudstjänsten? Ni kan väl inte förvänta er att jag tänker inkräkta på folks mest privata tankar och känslor? Ni kan väl inte förvänta er att jag ska tränga mig på och gråta över någon jag inte har ett konkret minne av att ha träffat och kanske inte ens har träffat alls? Jag vet vad Stina kommer att säga imorgon. "Varför var du inte i kyrkan igår? Du sa ju att du skulle komma." Jag vet vad Petrus kommer att göra på tisdag, han kommer att se på mig med den där blicken som bara skriker Petrus och jag kommer att dra mig djupare in i mig själv. Om det finns någon som kan se igenom mig så är det Petrus. Jag tror det handlar om att han är såpass nära Gud. Inte för att det spelar någon roll. Jag ska inte behöva sitta där och försvara mina handlingar. Gud vet varför jag handlar som jag gör och jag behöver bara stå till svars inför Honom, ingen annan. Inte mina klasskompisar, inte mina vänner, inte Petrus, inte David, inte ens min egna familj. Den död som ni känner, den känner inte jag. Och jag tänker inte sitta där och låtsas som om jag faktiskt hör till församlingen, för det gör jag inte, det vet alla. Jag tänker inte gå på gudstjänster där alla ser mig som ett nytt ansikte, fastän jag varit där flera gånger innan. Jag tänker inte sitta där i en bänk och känna mig som om jag gör fel, vad jag än gör, medan en hel församling sitter och gråter. Jag tänker inte möta döden med folk jag inte känner.
Någon dag. Någon dag ska jag berätta. Någon dag ska jag hitta den enda människan som ska få höra hela historien. Hela historien utan avbrott. Inte små delar, utan allt. Någon dag.
God effing bless.
Döden. Nu har jag pratat om döden allt för länge. Unizon, Frizon och nu här hemma. Jag har aldrig varit bra på att säga det rätta. Jag har aldrig varit bra på att trösta folk, jag har aldrig varit bra på att visa vad jag verkligen känner ute bland folk. Att sitta här och blotta mitt innersta för främlingar, att skriva vad jag känner, svarta bokstäver på en vit ruta... Det är inte samma sak som att offentligt gråta, skratta eller slå till någon. Och nu när döden är så nära, när hela församlingen andas död.. Inte kan ni väl förvänta er att jag faktiskt tänker gå på gudstjänsten? Ni kan väl inte förvänta er att jag tänker inkräkta på folks mest privata tankar och känslor? Ni kan väl inte förvänta er att jag ska tränga mig på och gråta över någon jag inte har ett konkret minne av att ha träffat och kanske inte ens har träffat alls? Jag vet vad Stina kommer att säga imorgon. "Varför var du inte i kyrkan igår? Du sa ju att du skulle komma." Jag vet vad Petrus kommer att göra på tisdag, han kommer att se på mig med den där blicken som bara skriker Petrus och jag kommer att dra mig djupare in i mig själv. Om det finns någon som kan se igenom mig så är det Petrus. Jag tror det handlar om att han är såpass nära Gud. Inte för att det spelar någon roll. Jag ska inte behöva sitta där och försvara mina handlingar. Gud vet varför jag handlar som jag gör och jag behöver bara stå till svars inför Honom, ingen annan. Inte mina klasskompisar, inte mina vänner, inte Petrus, inte David, inte ens min egna familj. Den död som ni känner, den känner inte jag. Och jag tänker inte sitta där och låtsas som om jag faktiskt hör till församlingen, för det gör jag inte, det vet alla. Jag tänker inte gå på gudstjänster där alla ser mig som ett nytt ansikte, fastän jag varit där flera gånger innan. Jag tänker inte sitta där i en bänk och känna mig som om jag gör fel, vad jag än gör, medan en hel församling sitter och gråter. Jag tänker inte möta döden med folk jag inte känner.
Någon dag. Någon dag ska jag berätta. Någon dag ska jag hitta den enda människan som ska få höra hela historien. Hela historien utan avbrott. Inte små delar, utan allt. Någon dag.
God effing bless.
Kommentarer
Trackback
