Om jag ändå kommer skratta åt mig själv senare kan jag lika gärna göra det nu.
Omg. Jag läste igenom några gamla blogginlägg, och det enda jag har att säga är; LOL. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta för att det är så sjukt pinsamt. Det är så sjukt ofattbart att det där var jag för några månader sen. I was Han-Med-Stort-H-girl. Jag trodde aldrig att jag kunde vara den tjejen.
Och nu kan jag knappt tro att jag var den tjejen.
Den 23 Mars skrev jag det här: Jag vet inte. Jag vet inte om det är på riktigt. Allt jag vet är att när han ler och vinkar mot mig känns allt okey. När han kramar mig känns allt... Rätt. De där en, två, tre sekunderna då han håller mig intill sig, kan jag tillfälligt, nästan släppa taget. Ögonblicket är så kort att jag knappt märker det men det är så det känns. Just det ögonblicket är det enda som jag inte är gruvligt nervös omkring honom. Och jag önskar att jag kunde känna så för alltid. För jag är så lycklig.
Jag hade helt glömt bort den känslan. Jag minns förälskelsen, jag minns euforin; jag minns lyckan över minsta lilla. Jag minns att jag såg honom i en liga och jag i en annan. Jag minns hur jag tänkte att jag inte är bra nog för honom. Jag minns när förtrollningen bröts och magin försvann och... Han helt plötsligt blev, jag vet inte, mänsklig. Jag minns när mänsklig blev till idiotisk vilket blev till hemsk och tillslut outhärdlig. Och jag minns allt som följde det (det vill säga, the majority of this whole ridiculous shebang). Jag minns hur jag visste men inte kunde inse. Och mest minns jag hur det hela slutade.
Men när jag läser den där texten, som jag skrev den 23 Mars, då händer något mycket märkligt.
En del av mig börjar vrålgarva för att det låter så löjligt. Och för att jag inte kan föreställa mig, inte ens i mina vildaste fantisier, att jag skulle kunna skriva eller ens känna en sådan fånig sak som det där.
Men en ganska stor del av mig minns helt plötsligt hur det kändes. Mitt bland allt kaos som var (och fortfarande är) mitt liv, mitt bland allt kaos som var (och fortfarande är) Honom, minns jag hur det kändes att vara lugn. Trygg. Säker. Av alla ställen, av alla människor det kunde ha varit, så var det Han. Ironiskt, men. Och nu när jag minns så kan jag nästan... Känna det, precis som det kändes då.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men den där personen, fullkomligt psykopatisk eller inte, bidrog faktiskt med något till mitt liv som jag saknar. För jag saknar den känslan. Den var så enkel.
Känslor och kärlek är inte speciellt enkelt, annars.
Sincerely Yours,
Och nu kan jag knappt tro att jag var den tjejen.
Den 23 Mars skrev jag det här: Jag vet inte. Jag vet inte om det är på riktigt. Allt jag vet är att när han ler och vinkar mot mig känns allt okey. När han kramar mig känns allt... Rätt. De där en, två, tre sekunderna då han håller mig intill sig, kan jag tillfälligt, nästan släppa taget. Ögonblicket är så kort att jag knappt märker det men det är så det känns. Just det ögonblicket är det enda som jag inte är gruvligt nervös omkring honom. Och jag önskar att jag kunde känna så för alltid. För jag är så lycklig.
Jag hade helt glömt bort den känslan. Jag minns förälskelsen, jag minns euforin; jag minns lyckan över minsta lilla. Jag minns att jag såg honom i en liga och jag i en annan. Jag minns hur jag tänkte att jag inte är bra nog för honom. Jag minns när förtrollningen bröts och magin försvann och... Han helt plötsligt blev, jag vet inte, mänsklig. Jag minns när mänsklig blev till idiotisk vilket blev till hemsk och tillslut outhärdlig. Och jag minns allt som följde det (det vill säga, the majority of this whole ridiculous shebang). Jag minns hur jag visste men inte kunde inse. Och mest minns jag hur det hela slutade.
Men när jag läser den där texten, som jag skrev den 23 Mars, då händer något mycket märkligt.
En del av mig börjar vrålgarva för att det låter så löjligt. Och för att jag inte kan föreställa mig, inte ens i mina vildaste fantisier, att jag skulle kunna skriva eller ens känna en sådan fånig sak som det där.
Men en ganska stor del av mig minns helt plötsligt hur det kändes. Mitt bland allt kaos som var (och fortfarande är) mitt liv, mitt bland allt kaos som var (och fortfarande är) Honom, minns jag hur det kändes att vara lugn. Trygg. Säker. Av alla ställen, av alla människor det kunde ha varit, så var det Han. Ironiskt, men. Och nu när jag minns så kan jag nästan... Känna det, precis som det kändes då.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men den där personen, fullkomligt psykopatisk eller inte, bidrog faktiskt med något till mitt liv som jag saknar. För jag saknar den känslan. Den var så enkel.
Känslor och kärlek är inte speciellt enkelt, annars.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
