Life Of Venemous Escape.
Men jag vet inte, okey? Jag vet inte hur. Jag vet inte när. Jag vet inte varför.
Jag har ingen aning om hur jag hamnade här.
Jag minns inte vägen hit, men nu står jag där jag står, jag finns där jag finns.
Kan du inte acceptera att jag är där jag är?
Ärlighet, öppenhet.
Det enda jag begär av folk är att de är ärliga mot mig. Om något händer, berätta. Om något är fel, förklara. Om det är något jag kan göra; snälla, säg till. För det gör förbannat ont att uteslutas från någon man älskar's lycka (jag då? räcker inte jag till?). Och det gör ännu ondare att känna sig maktlös gentemot någon man bryr sig om's smärta. Tro mig; take it from somebody who knows all too well.
Det känns som... Jag vet inte, jag vet inte hur det känns. Jag vet inte hur det ska kännas. Jag vet inte ens hur jag vill att det ska kännas. Det är lättare att det inte känns alls; att det bara stängs ner, ligger i dvala nånstans långt inne. Förhoppningsvis vaknar det aldrig. Men jag vet ju att verkligheten inte är riktigt så barmhärtig; så som Dania sover och sedan vaknar, så vaknar vilken verklighetsflykt som helst.
Den sipprar igenom, alltid.
Renodlad sorg, först. Sen osäkerhet - tvivlan på sig själv. Känslan av att vara ersättbar, eller ännu värre, otillräcklig från första början. Efter det kommer irritation. Ilska. Hatet, bitterheten. Likgiltighet.
Och sen... Skammen över att man kan må så alls. Skulden, skyldigheten att vara en bättre person; en osjälvisk person, en person som är lycklig för andras skull. Sluta vara så egocentrisk. Sluta göra allting till ett problem. Sluta göra saker svårare än de är. Okey, jag fattar! Ni kan sluta upprepa det!
Det sipprar igen, det som förblir osagt. Är det stolthet? Är det rädsla? Är det förnekan? Vem vet?
Jag är bara så otroligt dålig på att kommunicera med er.
Så otroligt dålig på att förmedla känslor till inblandade.
Så, den där ärligheten, den där öppenheten jag talade om? Vad händer med den?
Det finns ett ord för det. Ah, just det.
Hycklare.
(Se det som ett kollage av Livet. Inspiration från verkligheten - från mig såväl som folk omkring mig.)
Jag har ingen aning om hur jag hamnade här.
Jag minns inte vägen hit, men nu står jag där jag står, jag finns där jag finns.
Kan du inte acceptera att jag är där jag är?
Ärlighet, öppenhet.
Det enda jag begär av folk är att de är ärliga mot mig. Om något händer, berätta. Om något är fel, förklara. Om det är något jag kan göra; snälla, säg till. För det gör förbannat ont att uteslutas från någon man älskar's lycka (jag då? räcker inte jag till?). Och det gör ännu ondare att känna sig maktlös gentemot någon man bryr sig om's smärta. Tro mig; take it from somebody who knows all too well.
Det känns som... Jag vet inte, jag vet inte hur det känns. Jag vet inte hur det ska kännas. Jag vet inte ens hur jag vill att det ska kännas. Det är lättare att det inte känns alls; att det bara stängs ner, ligger i dvala nånstans långt inne. Förhoppningsvis vaknar det aldrig. Men jag vet ju att verkligheten inte är riktigt så barmhärtig; så som Dania sover och sedan vaknar, så vaknar vilken verklighetsflykt som helst.
Den sipprar igenom, alltid.
Renodlad sorg, först. Sen osäkerhet - tvivlan på sig själv. Känslan av att vara ersättbar, eller ännu värre, otillräcklig från första början. Efter det kommer irritation. Ilska. Hatet, bitterheten. Likgiltighet.
Och sen... Skammen över att man kan må så alls. Skulden, skyldigheten att vara en bättre person; en osjälvisk person, en person som är lycklig för andras skull. Sluta vara så egocentrisk. Sluta göra allting till ett problem. Sluta göra saker svårare än de är. Okey, jag fattar! Ni kan sluta upprepa det!
Det sipprar igen, det som förblir osagt. Är det stolthet? Är det rädsla? Är det förnekan? Vem vet?
Jag är bara så otroligt dålig på att kommunicera med er.
Så otroligt dålig på att förmedla känslor till inblandade.
Så, den där ärligheten, den där öppenheten jag talade om? Vad händer med den?
Det finns ett ord för det. Ah, just det.
Hycklare.
(Se det som ett kollage av Livet. Inspiration från verkligheten - från mig såväl som folk omkring mig.)
Kommentarer
Trackback
