I started out alone and in the end that's where I'll be.
För ganska länge sen skrev Dania ett blogginlägg om en sak hennes svenskalärare sa:
Det är läskigt hur många ungdomar skriver om rädslan för att vara ensam.
Jag tycker att det är läskigt hur många personer som faktiskt känner sig ensamma. Jag tycker att det är läskigt hur otroligt, otroligt lätt det är att göra det, och hur oerhört svårt det är att sedan komma ur det. Att släppa taget och känna sig trygg. Att vara säker - på andra, och framför allt på sig själv, omkring andra - det är en kamp, och man vinner inte alltid den. Vissa personer verkar aldrig vinna den.
Och när man väl känner sig hemma, när man väl vinner, är det läskigt hur snabbt man kan förlora igen. Hur fort det går att bli lämnad. Att bli övergiven, ignorerad, sviken; så många sätt man är sårbar på, så många situationer man kan bli sårad i. Det är läskigt hur beroende man kan bli. Hur mycket man kan behöva något. Hur mycket det påverkar en, och hur hjälplös man känner sig när man inte längre har makt över sig själv. Och man kan inte låta bli. Man kan inte göra nånting åt det. Man kan inte ens gå vidare, inte ens glömma, inte ens ingenting. Because it's not your choice to make anymore.
Och varje gång man inser att man inte är speciell är som ett slag i ansiktet.
Men det som är läskigast av allt? Det är hur många personer som, i rädsla för vad som kan hända, gör sig själv ensamma för att slippa få reda på det. Som isolerar sig till en viss gräns. Som håller ett visst avstånd. Som avsäger sig rätten att höra ihop med nån; att ha en plats, att vara Någon, synkroniserad med Någon annan. Att äntligen vara Speciell och Vacker för en annan individ. Att leva i symbios.
Det är det underbaraste som finns, och ändå bygger man skyhöga murar för att hålla det ifrån sig.
Och det är läskigt.
Sincerely Yours,
Det är läskigt hur många ungdomar skriver om rädslan för att vara ensam.
Jag tycker att det är läskigt hur många personer som faktiskt känner sig ensamma. Jag tycker att det är läskigt hur otroligt, otroligt lätt det är att göra det, och hur oerhört svårt det är att sedan komma ur det. Att släppa taget och känna sig trygg. Att vara säker - på andra, och framför allt på sig själv, omkring andra - det är en kamp, och man vinner inte alltid den. Vissa personer verkar aldrig vinna den.
Och när man väl känner sig hemma, när man väl vinner, är det läskigt hur snabbt man kan förlora igen. Hur fort det går att bli lämnad. Att bli övergiven, ignorerad, sviken; så många sätt man är sårbar på, så många situationer man kan bli sårad i. Det är läskigt hur beroende man kan bli. Hur mycket man kan behöva något. Hur mycket det påverkar en, och hur hjälplös man känner sig när man inte längre har makt över sig själv. Och man kan inte låta bli. Man kan inte göra nånting åt det. Man kan inte ens gå vidare, inte ens glömma, inte ens ingenting. Because it's not your choice to make anymore.
Och varje gång man inser att man inte är speciell är som ett slag i ansiktet.
Men det som är läskigast av allt? Det är hur många personer som, i rädsla för vad som kan hända, gör sig själv ensamma för att slippa få reda på det. Som isolerar sig till en viss gräns. Som håller ett visst avstånd. Som avsäger sig rätten att höra ihop med nån; att ha en plats, att vara Någon, synkroniserad med Någon annan. Att äntligen vara Speciell och Vacker för en annan individ. Att leva i symbios.
Det är det underbaraste som finns, och ändå bygger man skyhöga murar för att hålla det ifrån sig.
Och det är läskigt.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
