hyperaktivitet

Jag är tillbaka. Lite förkyldare, lite tröttare, lite gladare, lite äldre (ett helt år äldre!), lite mer mogen (man mognar faktiskt lite när man har tid att få perspektiv på saker), lite mer emo, lite ensammare, lite socialare, och så vidare. Det var roligt. Väldigt roligt. Men när man tänker tillbaka så tänker man ju faktiskt bara på de roliga sakerna. För det var faktiskt väldigt jobbigt. Och eftersom det är jag som skriver så måste vi ta upp alla negativa saker först så att jag får ut det ur systemet.

Unizon.
För det första så kan jag ju säga att vi delades in i grupper direkt. Jag hamnade i en grupp där jag inte kände någon. Där jag inte ens var vagt bekant med någon. Där alla andra hade någon slags koppling till varandra från innan. Och när jag är ensam så blir jag väldigt reserverad och nervös. Jag iakttar hellre andra än säger något själv. Jag liksom försöker räkna ut hur de andra beter sig innan jag vågar bete mig alls. Jag fungerar inte ensam bland nya människor, jag är alldeles för social för det. Jag behöver människor jag känner för att jag ska kunna stå ut. För att jag ska kunna bli den ledare jag är född till att vara (det är därför jag är övertygad om att om jag hade hamnat på en skola där jag inte kände någon så skulle hela min personlighet ha ändrats och jag hade dragit mig in i mig själv, men det är en annan historia). Så det var jobbigt. Sen så var det så att när man INTE ville vara ensam så blev man ensam och när man ville vara ensam så fanns det folk överallt. När jag är på dåligt humör, så drar jag mig undan, jag lägger mig i min säng, jag ber till Gud och jag är emo tills det känns bättre och då sover jag. När man är omringad av människor i en kyrksal som man inte vill gå ut från, när man sitter där på en stol och känner sig rastlös och dum - ja, då blir man inte särskilt glad. Och jag är en människa som sover när jag är deppig. Det liksom bara är så. Och det var inte roligt att lyssna på folk som känt varandra jättelänge, det var inte roligt att sitta där och stirra på folk som skämtade med varandra och såg på en själv som om man var störd i huvudet (lite överdrivet). I was a freak. I did not like it.

Men man lärde sig en massa saker. Man fick skratta mycket, man fick andas och man fick leva i nuet. Det fanns ett schema som man fick följa och jag personligen älskar scheman. I skolan är det ju liksom bestämt när det händer saker. Hemma kan man organisera vad man ska göra när man tittar på TV-tablån. Så det gjorde mig lycklig. Och så fick man ju vara social med folk. Man fick vara speciell.

Frizon.
Sen var det Frizon. Frizon där jag var trött, hängig och hade ont i benen varje dag. Antingen stod man jättelänge eller så satt man på obekväma platser. Antingen hade man INGENTING att göra, eller så hände allt samtidigt. Sen var man ensam också. Eftersom en viss person man ville vara med sprang iväg hela tiden. Och visst, hon sa att man fick följa med, men för det första så sprang hon iväg utan att man hann reagera och när man väl följde med så såg man på henne att hon tänkte; "kan inte du dra härifrån, jag vill vara ensam med honom" och så såg de till att de gick ifrån en, att man inte följde efter. Sen sa man något om det och svaret var att "Du FÅR följa med om du VILL, INGEN har sagt att du INTE får följa med blablabla". Denne person har visst glömt att jag är väldigt bra på att läsa hennes tankar. Det brukar bli så när man umgås mycket med varandra. Men det är ju bara ett till tecken på att vi håller på att glida isär. It sucks. I miss when it was you and me and them.
Och så var det ju gudstjänster och ja, det var bra, de som talade sa bra saker och lovsången var underbar, men det gav mig inte direkt något. Jag hade lika gärna kunnat läsa en bok, lyssnat på lite musik och sett på en kristen film och det hade gett mig lika mycket. Men jag antar att det var meningen att andra skulle få ut något av det, att det inte var riktat till mig. Det är aldrig riktat till mig.
Så blev jag sjuk.
Och det regnade VARJE DAG. Det var LERIGT. Mina nya skor blev helt totalförstörda och ja, jag är såpass materialistisk att jag hatar när mina nya saker går sönder. Jag hatar det. Ursäkta, men så är det. Plus att jag hade packat för soliga dagar. Jag hade planerat att bli svettig och äcklig, inte kall och lerig. Mums. Och så var man så ful och skabbig och äcklig att man fick lust att hänga sig när man gick förbi alla snygga, kristna, glada och muntra människor. GAH.


Men till de bra sakerna nurå. Det fanns faktiskt sådana där med. För det första så är det ju inte sant att jag inte fick ut något av gudstjänsterna och bibelstudierna. Jag har lärt mig att Gud finns där, överallt, genom sorg och glädje, genom emoighet och flummighet. Gud finns där. Jag har lärt mig att även om folk är kristna så kan de fortfarande vara både idioter och helt vanliga, de är liksom som människor är mest - fast beroende av en Gud som de okristna inte är (sen finns det ju de som säger att de är kristna men inte tror egentligen och mestadels är kristna för att det ser bra ut, men i alla fall, det finns fakers överallt). Jag har fått perspektiv på saker. Allt har inte löst sig, men det känns inte lika jobbigt att ta itu med saker nu. Mikael (som höll i bibelstudierna) sa (och så stod det på en PowerPoint) något om att det inte handlar om att slippa att lida, bara för att man är kristen. Han sa att det kan vara hur dåligt som helst, även om man är kristen. Att släppa in Jesus i sitt hjärta kan lika gärna resultera i att allt blir kaos. Men Jesus finns där. Gud finns där, men inte för att ta en ifrån lidadet, utan för att gå med en igenom lidandet. Han följer en genom allt. Och det gjorde mig glad. Det gav mig en aha-upplevelse. Han pratade också om hur man ska leva när man är en såndär kristen. Han pratade om att stå på Bibeln och att man skulle ha den som en hatt som formade ens tankar. Haha, den bilden kommer jag aldrig att glömma. Men det var väl poängen. Det var i alla fall en bra poäng. Och jag känner mig närmare Gud. Eller i alla fall så att jag förstår Honom. Jag köpte en bok som heter Jesus på McDonald's & Gud hör bön(d)er + bonustexter av Magnus Sundell och själva delen Jesus på McDonald's var ytterligare en aha-upplevelse. För att citera lite.
"- Men nu ska vi inte prata om ledsamheter, sa han. Det var inte därför jag kom hit.
- Men varför kom du hit då? undrade jag.
- För att träffa dig så klart. Du har varit lite svår att få kontakt med på sista tiden.
Vad var det här? Hade jag varit svår att få kontakt med? Det var väl tvärt om? Det var ju han som hade varit långt borta och näst intill omöjlig att få kontakt med! Eller? Jag satt tyst och visste inte vad jag skulle säga."
Ja. För det kan ju kännas så. Som om Gud är långt borta. Men i själva verket är det vi som sitter i ett hörn, blundar och håller för öronen medan vi sjunger LALALALALALALAAAA om och om igen för att slippa lyssna när Jesus försöker få kontakt med oss, men vi envisar oss med att sitta där och att ignorera Jesus och skyller iställe på att Gud inte är där. Mikael sa att vi är tvungna att lära oss att veta att Gud var där hela tiden. Vi är tvungna att lära oss att se Guds tecken på att han är där. Och jag håller med honom.
Men nu har jag glidit bort lite från ämnet. Inte för att det gör något.
För att i alla fall avsluta den här saken som kallas blogginlägg så kan jag säga att även om vissa saker var skit så var det faktiskt underbart. Jag längtar tillbaka. Och jag längtar till att leva det liv Gud vill att jag ska leva. Jag längtar till att skolan ska börja, så att vi kan ta tag i den kristna skolgruppen, så att vi kan börja i vår cellgrupp, så att vi kan rekytera en massa högstadiebarn till ungdomskvällarna och så att vi kan föra tron vidare till den åldersgrupp då vi hittade till kyrkan. För det vore trevligt. Väldigt trevligt. Jag längtar till förändringarna. Till det bättre och sämre. Jag tänker lämna allt i Guds händer. Vem är på?

God bless you.