Du vet väl att jag aldrig kommer kunna lita på dig helt, va?
Nu när Dania är bortrest har jag er i mitt fullständiga våld! Och jag tänker SPAMMA SÖNDER ER! 8D Nej, men, förhoppningsvis finner ni mitt skrivande... Fyllande nog, fram till att mina kära Tvilling återkommer. (Jag hoppas verkligen du har det jättebra på Unizon+Frizon, älsk! Och fota mycket!)
Tillbaka till rubriken. Tillit, är ett begrepp som jag på senaste tiden haft många tankar kring.
Tillit är egentligen ett ofattbart luddigt koncept. Jag menar, orden Lita På Mig säger egentligen inte särskilt mycket; hur många olika sätt kan man inte lita på någon, egentligen? Det kan betyda allt ifrån "Lita på mig, jag betalar alltid tillbaka" till "Lita på mig, jag beskyddar dig alltid med mitt liv".
Jag tycker att folk är otroligt dåliga på att specifiera sig när de ber en lita på dem.
Och jag tycker att de borde göra det. Det skulle göra så många saker mycket enklare.
Nåväl, inte för att jag begär att mina vänner ska beskydda mig med deras liv; jag skulle faktiskt helst av allt vilja att de fokuserade på att hålla sig själva vid liv (jag oroar mig för mina vänner hela tiden). Och jag struntar i små summor pengar, då jag vet att det jämnar ut sig i slutändan - mina vänner är aldrig skyldiga mig monetära enheter, utan de är skyldiga mig mat. Rätt och slätt. Så inga problem där.
Jag uttalar mig vanligtvis helst inte om hurvida jag litar på mina vänner eller inte. Först och främst, jag vill inte såra någon med sanningen, för chansen finns att de misstolkar den. För det andra, jag vill inte ljuga för dem. Så, jag låter helst bli. För sanningen är helt enkelt den att jag litar inte på någon helt.
Och det är inte deras fel, och det är inget jag kan, eller vill, göra något åt. För det är sån jag är.
Att släppa in någon, det är också väldigt luddigt. Att släppa in någon kan innebära att man berättar för dem om saker man inte berättar bara sådär, annars. Att släppa in någon kan också innebära att man sedan förväntar sig att de stannar kvar efter att man har berättat. Det första har jag lite problem med.
Det andra är en omöjlighet.
Och det är, helt och hållet, en skyddsmekanism som jag inte vill montera ner. Man skulle kunna tro att den håller mig ifrån de som står mig nära (vilket till viss del är sant, rent tekniskt). Men egentligen håller den mig så nära de som jag bara kan komma utan att springa därifrån. För det är mycket lättare att närmare sig någon när man har sin varningslampa; det känns säkrare, även om tillit aldrig kan vara riktigt säkert. För man vet aldrig, det gör man faktiskt inte. Och poängen är inte att man ska veta.
Jag har citerat Dania, och det här citatet, många gånger tidigare; men det handlar inte om att veta.
Det handlar om att tro.
And, as long as I have my guard up, I can try to believe that you actually mean what you say.
Sincerely Yours,
Tillbaka till rubriken. Tillit, är ett begrepp som jag på senaste tiden haft många tankar kring.
Tillit är egentligen ett ofattbart luddigt koncept. Jag menar, orden Lita På Mig säger egentligen inte särskilt mycket; hur många olika sätt kan man inte lita på någon, egentligen? Det kan betyda allt ifrån "Lita på mig, jag betalar alltid tillbaka" till "Lita på mig, jag beskyddar dig alltid med mitt liv".
Jag tycker att folk är otroligt dåliga på att specifiera sig när de ber en lita på dem.
Och jag tycker att de borde göra det. Det skulle göra så många saker mycket enklare.
Nåväl, inte för att jag begär att mina vänner ska beskydda mig med deras liv; jag skulle faktiskt helst av allt vilja att de fokuserade på att hålla sig själva vid liv (jag oroar mig för mina vänner hela tiden). Och jag struntar i små summor pengar, då jag vet att det jämnar ut sig i slutändan - mina vänner är aldrig skyldiga mig monetära enheter, utan de är skyldiga mig mat. Rätt och slätt. Så inga problem där.
Jag uttalar mig vanligtvis helst inte om hurvida jag litar på mina vänner eller inte. Först och främst, jag vill inte såra någon med sanningen, för chansen finns att de misstolkar den. För det andra, jag vill inte ljuga för dem. Så, jag låter helst bli. För sanningen är helt enkelt den att jag litar inte på någon helt.
Och det är inte deras fel, och det är inget jag kan, eller vill, göra något åt. För det är sån jag är.
Att släppa in någon, det är också väldigt luddigt. Att släppa in någon kan innebära att man berättar för dem om saker man inte berättar bara sådär, annars. Att släppa in någon kan också innebära att man sedan förväntar sig att de stannar kvar efter att man har berättat. Det första har jag lite problem med.
Det andra är en omöjlighet.
Och det är, helt och hållet, en skyddsmekanism som jag inte vill montera ner. Man skulle kunna tro att den håller mig ifrån de som står mig nära (vilket till viss del är sant, rent tekniskt). Men egentligen håller den mig så nära de som jag bara kan komma utan att springa därifrån. För det är mycket lättare att närmare sig någon när man har sin varningslampa; det känns säkrare, även om tillit aldrig kan vara riktigt säkert. För man vet aldrig, det gör man faktiskt inte. Och poängen är inte att man ska veta.
Jag har citerat Dania, och det här citatet, många gånger tidigare; men det handlar inte om att veta.
Det handlar om att tro.
And, as long as I have my guard up, I can try to believe that you actually mean what you say.
Sincerely Yours,
Kommentarer
Trackback
